Insändare: Problemet är att S börjar likna SD

I måndagens Sydöstran (25 juni) diskuterade de båda ledarskribenterna Ljunggren och Alexandersson detta. Deras resonemang andas en känsla av orättvis behandling. Alexandersson säger att SD minsann har ”tagit lika mycket (röster) från borgarna”. Underförstått att det inte bara är sossarna som saknar politiskt svar. Ljunggren menar att det är bättre att prata om den egna politiken än att kritisera SD:s.

Men det stora problemet är att sossarnas politik alltmer liknar SD:s.

När Magdalena Andersson i valrörelsen pratade om att vi inte vill ha ”Somalitowns” i Sverige var det inte som hon slant med tungan. Åtskilliga exempel har sedan dess levererats av framstående socialdemokrater. Än har det varit importerad gängkriminalitet och krav på strikt invandringspolitik med ”punktmarkering av varenda unge”. Än har det varit krav på att lära av danskarna.

Anpassningen till SD:s retorik började redan i december 2015 när dåvarande statsministern Andersson (S) proklamerade att staten måste låna 10 miljarder för att finansiera flyktingutgifterna. Det har ju alltid varit Sverigedemokraternas trumfkort att flyktingmottagande kostar enorma summor som urholkar välfärden. Knappt två år senare hävdade statsministern att regeringen inte hade lånat en enda krona. Sanningen är att de två år som följde efter Magdalena Anderssons SD-retorik om den kostsamma flyktingströmmen, blev de fetaste överskottsåren på mycket länge i Sverige. Men eftersom journalistkåren är som gråsparvar och flocken befann sig någon annan stans just då uteblev debatten. Professor PEO Hansen har emellertid mycket förtjänstfullt skrivit om saken i boken ”Migrationsmyten”.

De båda herrarna på Sydöstrans ledarsida snuddar vid problemets kärna när de hävdar att grunden måste vara att alla som kan ska arbeta (Ljunggren) och att välfärdssamhället måste klara mottagningen på ett rimligt sätt (Alexandersson).

Grunden för den nuvarande situationen är nämligen att Sverige i trettio år styrts av principerna om ”sunda finanser”, vilket betyder att den offentliga sektorns konsumtion ska strypas. Inte bara i Sverige utan i hela EU har samhällena sedan dessa principer infördes sett försämringar och nedmonteringar av välfärden. Sverige har dock drabbats värst på grund av högre fallhöjd. Ett exempel är sjukvården. 1991 hade landet 12 sjukhussängar per 1000 invånare. Nu kan vi bara skrapa ihop 2,2.

De så kallade sunda finanserna har skapat ett eldorado för högerextrema missnöjespolitiker. De pekar bara ut flyktingmottagandet som roten till det onda. Inget politiskt parti har lyckats slå hål på lögnen. Sossarna har inte ens försökt, tvärtom.

Bit för bit har välfärden demonterats samtidigt som ojämlikheten har ökat. Det handlar alltså om klassisk högerpolitik. Mot detta har Socialdemokraterna inte haft ett ord att säga. Tvärtom har de högdraget talat om hur viktigt det är med ”sunda finanser”. De har dessutom aktivt deltagit i sänkning av skatterna för höginkomsttagare och skärpning av regleringen mot mindre bemedlade. Sossarna har aktivt fört en högerpolitik.

Var finns då det politiska alternativet? Någon som vågar säga att landet måste överge överskottsmålet i statsfinanserna, bejaka flyktingmottagning och aktivt satsa på att göra om arbetarstadsdelarna (Rinkeby, Rosengård etc) från utsatta områden till attraktiva? Var finns arbetarpolitiken?

Möjligen finns det ett alternativ vänsterut, men likt de frireligiösa och vänstern på 70-talet är det för sossarna de närmaste som är de största fienderna. De samarbetar hellre högerut. Så vi ska nog inte hoppas på att SAP åter blir ett verkligt arbetarparti. Därtill är det för många höginkomsttagare och ekonomiska lycksökare som skapat sig ledande roller i partiet. Både partiledningen och LO-ledningen har inkomster som överklassen. Deras tänkande blir därefter.

Anders Englesson, köksbordspartiet.se