Insändare: Vägrenarna har betydelse

Vid Matvikshamnsvägens början fanns på femtiotalet och ett par årtionden framåt ett stort bestånd av getväppling. Inte en enda finns kvar av de gula blombollarna där.

Den som bor där nu är gulmåran, som kan torkas till te. Den är gulgrön och har olika benämningar alltifrån ”barnaskit” till ”Jungfru Marie sänghalm”.

Natt och dag — ”den svenske soldaten” — är dekorativ i sin gula och blå (lila) uniform.

Andra växter som inte syns vid vägkanten där längre är blåklint och vallmo. De förekom i bondens vajande gråaktiga rågåkrar. Sådant utsäde var inte bondens glädje, men glädjen över blommorna fanns istället hos dem, som plockade blåklinten samtidigt som de trampade i bondens åker.

Min Mormor kallade blåklint för ”duvestolar”. Lila klätt brukade lysa upp vägkanten. Den finns där inte mer. Det spröda jungfrulinet i rosa, lila eller vitt inte heller.

Råg odlas inte längre i denna trakt. Varje tid har sina grödor.

Det vackra ljuslila midsommarblomstret — även kallat skogsnäva — är borta från vägkanten – liksom blomvassen i Siggarpån.

Sälg, videkissar, fanns längs vägarna. Dessa viktiga lokaler för humlor har varit i vägen och huggits ned.

Men — det finns ett par hundra andra arter att titta på. Mjölkört i praktfulla drivor, eller som de kallas med ett blodfullare namn ”rallarros”. Det påminner om ”I Gällivare trakter jag knogat mången gång” och rallarkyrkogården i Tornehamn där malmbanan svept förbi på sin färd mot Narvik.

Den blekt blålila cikorian minner om, att den under andra världskriget användes som kaffesurrogat. Roten torkades och maldes till ett pulver, som ibland blandades med råg.

Drycken lär ha varit välsmakande men lite tunn — som en sorts tekaffe.

Teveronika finns också på vägkanten. Den har fått sitt namn av det danska ordet för ”två”, dvs ”to”. Om man tittar noga på stjälken på ”Mormors glasögon”, som växten också kallas, ser man två rader av fina hår, som ger blomman dess lite förvanskade svenska namn.

Ett stort bestånd av det dramatiska pestskråpet, även kallat pestilensrot, breder bokstavligen ut sig. Dess kraftfulla blomma är rödaktig och kommer före bladen, som kan bli en halv till en meter breda.

Växtens latinska namn — Petasites hybridus — lär betyda ”bredbrättad hatt”. Den illaluktande roten användes bl.a. mot pesten.

Om man vill veta, om den ofta meterhöga sirliga sötväpplingen gör skäl för sitt namn är det bara att lukta på den. Den söta doften är påtaglig.

Liten blåklocka — Campanula rotundifolia — har ju valts till Sveriges nationalblomma. Den växer i gracila ruggar på flera ställen. Kungsljus — Blekinges landskapsblomma — är rikligt representerad i flera varianter. Bredkaveldun — som på traktens dialekt kallas ”dunhammare” — sträcker på sig med sina bruna kolvar i fuktigt dike.

Den gulvita älgörten är mycket konkurrenskraftig och kan ses i stora bestånd. Den verkar inte vilja dela rum med andra.

Det snarlika brudbrödet, som växer på torrare mark, har däremot inte synts till på länge.

Röllekan, som i gången tid bl.a. användes mot mask i magen finns på många ställen.

De resliga skräpporna med sin blekröda färg bidrar med sin nyans till paletten.

Stånds, nysört och rockentrav är mindre vanliga.

Åkervindan är inte populär i rabatten, men i skönhetstävlingen deltar den med framgång med sina vita eller rosa klockor med röda strimmor.

De gula flockfibblorna bildar häck, och de trogna sandvitorna fyller ut. Renfanan med sin mättade gula färg växer bredvid den intensiva rödklinten och bildar en utsökt färgkombination.

Vägrenarna och de lovvärda slåtterängarna är refuger för de vilda växterna.

Om Gotlands vägrenar skrivs det böcker. Blekinges vägrenar förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Inga Johnsson