Insändare: Vårdförbundets berättigade krav

Den startade på Domnarvets Jernverk i Borlänge men spred sig snabbt till andra platser och blev en av de mest betydande händelserna under 70-talet.

Strejken utmanade inte bara kapitalet och Saltsjöbadsandan utan även den patriarkala ordningen. Deras kamp förbättrade inte bara deras egna arbetsvillkor utan banade också väg för fler förändringar inom arbetslivet och samhället i stort. Den står än idag som ett inspirerande exempel på kraften i solidaritet och kamp för rättvisa.

Städerskornas väg till seger var inte spikrak, men deras kampglöd hölls vid liv bland annat genom solidariska handlingar, telegraferade hejarop som strömmade in och lästes upp under stormötena samt sympatiåtgärder från arbetarna på LKAB och Domnarvsverken vars fruar, mödrar och systrar ofta var de städerskor som stred.

Den solidaritet som visades då, både från andra arbetare och samhället i stort, har präglat min syn på kampen för rättvisa.

Det är denna anda av solidaritet och kamp för rättvisa som vi behöver kanalisera i dagens kamp för bättre arbetsvillkor inom vården och regionerna.

Idag står vi inför en liknande situation där Vårdförbundet kämpar för förbättringar inom vården och regionerna. Trots deras försök att förhandla och nå en lösning har SKR och Sobona vägrat att kompromissa.

Sineva Ribeiro, ordförande för Vårdförbundet, motiverar beslutet att gå ut i strejk på följande sätt: ”Vi vill ha en långsiktig lösning med stegvis arbetstidsförkortning, hållbara scheman och fyra veckors sammanhängande sommarsemester. Vi vill att lönerna ska höjas så att det blir jämställt.”

Hur kan någon rimligen motsätta sig sådana berättigade krav som drägliga löner och en översyn av arbetstiden, eller att de ska få sin lagstadgade semester som alla andra?

I en tid då kompetensbristen inom välfärden ökar är det helt avgörande för hela vår välfärd att alla gör allt för att göra dessa jobben mer attraktiva. Vårdförbundets krav på förändringar syftar till att säkerställa en hållbar välfärd för dem som arbetar inom den.

Att SKR och Sobona säger nej till dessa krav verkar handla mer om prestige och principer än om att faktiskt ta ansvar.

För mig är Vårdförbundets strävan efter bättre arbetsvillkor och löner inte bara en fråga om avtal, det är en del av en stolt svensk tradition av att kvinnokampen drivit fram förbättringar i arbetet och format och påverkat den svenska arbetsmarknadspolitiken. En fortsättning på den kvinnokamp som format vårt samhälle.

Liksom gruvarbetarna visade solidaritet med städerskorna på 70-talet måste vi idag visa solidaritet med de som kämpar för bättre villkor inom vården och regionerna.

Att hävda att ”vi” inte har råd, eller att reformer för bättre arbetsvillkor kommer att leda till jobbförluster, är inget nytt. Det har varit arbetsgivarnas svar på våra krav i århundraden. Vi kommer att lösa det även denna gång genom att stå enade, kämpa för förändring och fortsätta kampen som formar vår historia.

Tillsammans är vi starka. Heja Vårdförbundet! Heja oss!

Simon Fuglsang, Karlskrona