unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Löfvens haltande liknelse om kohandeln

Vid Socialdemokraternas kongress 22 - 24 mars liknade Stefan Löfven 2019 års januariavtal med uppgörelsen 1933 mellan dåvarande SAP och Bondeförbundet, av högern föraktfullt benämnd ”kohandeln”. I Sydöstrans ledare 25 mars refereras till detta.
Detta är en insändare i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Löfvens parallell är ohistorisk, men saknar inte poäng. I båda fallen ledde uppgörelserna nämligen till att samarbetet mellan de traditionellt borgerliga partierna splittrades.

Den så kallade ”kohandeln” var en framsynt reformistisk politik som i 1930-talets depression undandrog den framväxande nazismen dess potentiella massbas. Ett omfattande program mot arbetslösheten och till stöd för bönderna beslutades. ”Utan bönder och arbetslösa, ingen verkligt farlig nazism” kommenterade den sociala ingenjörskonstens mästare Ernst Wigforss.

Märk väl att Bondeförbundet när ”kohandeln” ingicks var ett främlingsfientligt och rasistiskt parti. Men Per Albin, Per-Edvin Sköld och i synnerhet Wigforss var kunniga i den socialistiska materialismens vetenskap och förstod att ideologi (falskt medvetande) inte fick skymma att småböndernas objektiva materiella intressen till stor del sammanföll med arbetarklassens.

Wigforss analys bekräftades redan 1934 när de tidigare växande nazistpartierna i landstingsvalet fick endast fem promille av rösterna. Massbasen för högerextremismens framgångar var raserad och nu återstod endast överklassnazismen och den utbredda tyskvänligheten i etablissemanget som potentiell inre fara för Sverige inför det kommande världskriget.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på sydostran.se, appen MinSydöstran och e-tidning mån-sön. Endast 1 krona första månaden! (ord pris 179 kr)

”Kohandeln” kan ses som en startpunkt för det sociala reformarbete som bildade grunden för vad Per Albin kallade det socialdemokratiska folkhemmet.

Januariavtalet 2019 är något helt annat. Grunden för januariavtalet är en nyliberal politik. Dess reaktionära reformagenda tillgodoser sannolikt det härskande finans-monopolkapitalets intressen bättre än en regering med de traditionella högerpartierna.

Tidigare M-ledda regeringar vågade inte fullt ut angripa reglerna på arbetsmarknaden och hyresmarknaden. De skulle då ha mött hårt motstånd av LO och hyresgäströrelsen. Något som socialdemokraterna genom vad de kallar facklig-politisk samverkan har lättare för att avstyra eller åtminstone mildra.

I detta sammanhang fungerar alltså inte den konventionella etiketteringen av höger och vänster i politiken. Januariavtalet innebär inte någon mittenpolitik även om det låter bra att kalla nyliberal höger för mitten, precis som Macron gjorde i Frankrike.

S-ledningens strategi är att ersätta den verkliga klasskonflikten mellan arbetarklass och finansoligarki med att huvudmotsättningen går mellan SD och resten av folket. Därvid har de stöd av en del av det som tidigare varit vänster, men som förirrat sig i nyliberal ideologi.

Det är en ideologisk utgångspunkt utan stöd i analys av klasskampens realiteter och leder till att S väljarbas på sikt eroderar och att V som dess stödparti alltmer förlorar resterna av identitet som ett parti för arbetarklassen.

Ulf Bjerén