Sydöstran Debatt: Verkligheten motbevisar Stig-Björn

Stig-Björn Ljunggren (18/3-2024) avfärdar det hela som ”utopi” och ”dårskap”. Med det visar Ljunggren att han är antingen oärlig eller okunnig.

Forskningsläget är nämligen ett helt annat än det han verkar tro. Arbetstidsförkortningar kopplas till bättre hälsa, enklare livspussel, positiv samhällsekonomisk effekt och jämställdhetsfrämjande utjämningar av lön och arbetstid.

I över 100 år fanns en växelverkan mellan produktivitet och kortare arbetstid. Från 1980 ses dock ett historiskt skifte där Sverige ökat den genomsnittliga arbetstiden. Det gäller oavsett mått. Flera länder har nu kortare veckoarbetstid och Sverige har bland de längsta arbetsliven i Europa (Eurostat).

Samtidigt har produktiviteten ökat med 150 % sedan senaste arbetstidsförkortningen 1973. 1 arbetare idag producerar lika mycket värde som 2,5 arbetare gjorde då.

Förutsättningarna för kortare arbetstid har aldrig varit bättre.

Om kortare arbetstid leder till ekonomisk kollaps kan man fråga sig varför det inte gjort det i våra högst

jämförbara grannländer Danmark och Norge. Danmark har 37-timmarsvecka sedan 1990, i Norge gäller max 37,5 timmar sedan 1986. Dessutom betald lunchrast och klart kortare tid i avtal.

Att arbetstidsförkortning är jättedyrt är en teoretiskt konstruerad myt. Systematiska översikter visar något annat. Forskare knutna till OECD analyserade europeiska arbetstidsförkortningar mellan 1995–2007 och fann ingen negativ påverkan på ekonomin.

En genomgång av data från 48 OECD-länder indikerade att arbetstidsminskningar snarast kunde kopplas till högre tillväxt. Det förklaras främst av ökad produktivitet och minskade transfereringar.

Resultaten syns oavsett sektor. Island har sedan 2020 kortat veckoarbetstiden från 40 till 32–36 timmar med full lön för hela den offentliga sektorn. Revisionsbyrån KPMG utvärderade reformen och kom fram till att den är helt kostnadsneutral för dagtidsarbetare. Inklusive skiftarbetare beräknas kostnaden till 0,55 % av statens budget.

I Sverige motsvarar det en årskostnad på blygsamma 7,3 miljarder kr.

40 timmar etablerades i ett hemmafrusamhälle där nära hälften av alla vuxna kvinnor stod utanför arbetskraften. Sedan dess har sysselsättningsgraden ökat markant. Det är positivt och något närmast alla säger sig stå bakom, men för ett typiskt hushåll har det i praktiken fördubblat den totala arbetstiden.

Det orsakar stor press. En modern och fullt ut jämställd arbetsmarknad förutsätter ett moderniserat arbetstidsmått.

I flera branscher skulle det, som Ljunggren indirekt beskriver, vara att sparka in en öppen dörr. Många klockas inte på jobbet, kan arbeta hemifrån, hämta tidigare på förskolan. Men denna frihet är ojämnt fördelad.

För majoriteten av landets arbetare är arbetstiden hårt reglerad och måste inpå sista minuten utföras på plats.

Kortare arbetstid var arbetarrörelsens hjärtefråga genom hela 1900-talet, med pionjärer som Sträng, Aspling och Geijer. Stig-Björn Ljunggren bör välkomna att detta återupprättas. Efter 50 år är det hög tid för nästa arbetstidsförkortning.

Hampus Andersson, utredare på Kommunal och uppvuxen i Ronneby

Stig-Björn Ljunggren svarar direkt:

Nåja, vi är i stora drag överens. Min främsta invändning - och det jag kallar för ”dåraktigt” - är den alltför vanliga pekpinnen som förekommer i denna debatt, nämligen att vi ska ha ”6 timmars arbetsdag”.

Jag noterar att Hampus Andersson inte driver just den fyrkantiga varianten av arbetstidsförkortning. Så låt oss lägga den till handlingarna.

Sedan skrev jag i min text att det är alldeles utmärkt att vi diskuterar hur vi kan växla in ökad produktivitet i exempelvis kortare arbetstid. Men, försökte jag säga, det kan ske på många sätt. Exempelvis nämnde jag en ”tidsbank” som gör att det går att spara på sig längre ledigheter för kompetenslyft, eller vad folk nu drömmer om.

Arbetsförhållanden varierar så pass mycket att det är svårt att göra generella reformer som ska gälla lika för alla. Det löses bäst genom att arbetsmarknadens parter kommer överens med viss support från staten.

Jag skrev också att det är utmärkt att några går före och experimenterar. Testa om det verkligen funkar. Inte minst facken på den offentliga sidan har stora möjligheter att medverka till sådan försöksverksamhet bara de får politikerna med sig.

Jag tillhör inte dem som tror att stora reformer betalar sig självt genom ”dynamiska effekter”. Det gäller såväl stora skattesänkningar som andra fiffigt framräknade skrivbordskalkyler.

Notera dock att Sveriges Kommuner och Regioner SKR inte verkar speciellt tända på idén utan hävdar att förkortad arbetstiden samtidigt som det saknas personal och svårt att rekryter riskerar att öka arbetsbördan för den befintliga personal ännu mer.

Jag vill också påminna om att om arbetsförhållandena är så hårda att det sliter ut personalen så kanske det är bättre att fokusera på att ändra på detta, snarare än att minska arbetstiden.

Dessutom kan vi fundera över ett par saker framöver:

Kommer stora grupper att få 0 timmars arbetsvecka - utan lön - när Artificiell Intelligens slår igenom fullt ut? Inte minst i ”mellanskiktet” som idag administrerar, utreder, projektleder och symbolmanipulerar?

Hur ska vi se på ”arbete” egentligen? Är det ett straff som lagts på oss eller är det vägen till befrielse?

Låt oss återkomma till detta.

Stig-Björn Ljunggren