TV-intervjuerna: Har L tappat det?
Skolfrågan fick stor plats, efter en inledning om en pandemi på förmodad upphällning. Sabuni riktade kritik mot regeringen för att vara osammanhängande och vag i sina besked avseende hävandet av restriktioner, samtidigt försökte hon själv ta poängen av att ha påverkat just beslutet. Eftertrycket blev dock mest ogenomtänkt.
Arvet efter liberalernas tidigare partiledare Jan Björklund är stort inom skolpolitiken som blivit liberalernas profilfråga - motståndet mot ”flumskolan” med Björklunds egen klassresa som exempel. Till skillnad från en position för ett förstatligande av skolan vill Sabuni se fler friskolor trots allt massivare kritik. Den ökade segregationen som friskolorna anses föra med sig vill hon mota med begränsade kötider, något som står helt utan evidens och därtill inte anammades under regeringsåren 2004 - 2019. Att engelska skolan finansieras med allmänna välfärdsmedel samtidigt som de mäter längden på flickornas kjolar och sätter upp normer för detta, bekymrar inte Sabuni - ”barn behöver ramar”.
”Björklunds vänstersväng in i januariavtalet liksom Sabunis skarpa U-sväng ut och åt höger har varit kostsamma manövrar.”Peter Östling
Björklunds vänstersväng in i januariavtalet liksom Sabunis skarpa U-sväng ut och åt höger har varit kostsamma manövrar. Att vara stödparti åt S för att utestänga SD och strax därpå visa sig vara beredd att göra precis tvärtom, skrämde bort 2/3 av väljarna (sedan 2018). Den liberala trovärdigheten raserades slutligt då man öppnade för samarbete med SD. Sabunis eget förtroende är alltjämt i botten, liksom partiets (2.2 %, Novus).
Hon gör ett häpnadsväckande utspel gällande januariavtalet, och menar att hela strategin handlade om tillfoga socialdemokratin maximal skada(!), snarare än att begränsa SD:s inflytande och bilda regering. Att S fick betala med en högerbudget har ingen missat, men att maximerandet av skada för S var själva poängen – ”det var det som hela avtalet handlade om” - det var inte bara nytt utan magstarkt och nesligt för statsministern som ofta beskrivits som förhandlingsguru, därtill skvätter det illa på övriga aktörer i januarisamarbetet om det är sant, inte minst på föregångaren i det egna partiet!
Lööf är inte med i Sabunis regering och SD är inte välkomna. Frågan är om liberalerna är det själva? Kristersson (M) verkar ha räknat ut dem. Men Sabuni resonerar som om L har vågmästarrollen, och bortser från att SD är 4 – 6 gånger större, att de kräver proportionellt inflytande och att de i varannan mätning är största högerparti (medan L inte klarar spärren). Varför skulle SD stödja en regering med L? Hon kan acceptera deras stöd, hon - vill ”genomföra” politik! Men kan väljarna acceptera det? Och varför skulle SD tyst acceptera L:s politik? Ett L som helt har tappat ”det”!
”Det är jag som måste bestämma mig” säger hon avslutningsvis! Har hon inte gjort det ännu?
Peter Östling
