TV-intervjuerna: Vänstern inte längre dörrmatta
Kommunister, socialister och sossar har kommit och gått och hundra år senare blivit dagens vänster, som i det politiska landskapet står (stod?) där socialdemokratin traditionellt stått under efterkrigstiden. Kommunismen försvann i namnet för 30 år sedan. Med Ali Esbati, som ersatte den sjuka partiledaren Nooshi Dadgostar i TV-intervjun ”30 minuter” (9 feb), verkar den nu ha återfötts även i praktiken.
Dadgostar övertog arvet efter Sjöstedt med att ”sparka” Stefan Löfven, något som betalade sig direkt. Hon har skakat om och ingett respekt (9,8 %, Novus, feb). Vänstern ska inte längre vara dörrmatta åt S. Nu gäller det att omsätta läget i långsiktiga relationer och politisk handling. Det blir hennes utmaning.
Sjöstedts vänster var varken kommunistisk eller särskilt socialistisk, men han hade svårt att få genomslag. Fria glasögon och busskort till barn och fri primärvård för fattigpensionärer, är annars inte så farligt. Vänsterns aversion mot vinster i välfärden delas nu av S, gällande skolan så är det stopp för vinstuttag sedan kongressbeslutet 2021. En värdeförskjutning som blir alltmer generell.
Men valet av Ali Esbati som ekonomisk-politisk talesperson vittnar om något annat. En kompromisslös plakatvänster som inte tar avstånd från vare sig socialism eller kommunism är inte det som det direkt nödvändiga förtroendet med högern inom S (dit Magdalena hör) eller med C, vars partiledare tagit en starkt avvisande position, behöver!
”En kompromisslös plakatvänster som inte tar avstånd från vare sig socialism eller kommunism är inte det som det direkt nödvändiga förtroendet med högern inom S (dit Magdalena hör) eller med C, vars partiledare tagit en starkt avvisande position, behöver! ”Peter Östling
Minst lika avvisande har Centerns ekonomisk-politiska talesperson Martin Ådal sedan länge ställt sig och dagens program skapade inte direkt någon lysning.
Vänstern behöver ett tydligt avståndstagande från historien och en tydlig marknadsföring av ett ekonomiskt insiktsfullt tänkande där fördelningspolitiken kommer först efter tillväxtpolitiken. Detta utan att ”bygghjälmen” skapar en klimatpolitisk konflikt med MP och utan alltför stora energipolitiska motsägelser i övrigt.
Även om partiet historiskt vilar på produktionsvärderingar så är det ingen liten utmaning Dadgostar har framför sig, med Ali i trumpeten. Intern kritik saknas inte i ett läge då Sjöstedt sitter på ett tåg till Hanoi. Ali har lite för lätt att medge de socialistiska inslagen i partiprogrammet, liksom att rättviseskäl motiverar statliga lösningar istället för enskilt ansvar. Han lämnar ”tre snabba ja” där de flesta andra partier hade svarat nej eller nja.
Ali tror på vänsteralternativet och ser att V och MP följer med S i en regering, och ”det kan vara så att C behövs för att hålla ett blåbrunt alternativ ute”. Att detta är det enda som förenar är som bekant en ytterst tveksam grund för regeringssamarbeten. Särskilt när allt annat är emot och då motparten tagit direkt avstånd. It takes two to tango!
I dagens kraftiga högervind behövs en stark vänster som vindskydd, men det ser rätt dragigt ut redan inom den tänkta koalitionen! En radikal vänster är ingen stark vänster. Valet av Ali kommer att kosta!
Peter Östling
