"Avsked i massor"

Det finns olika sorters avsked.

En del är tårdrypande, andra är en lättnad och några får betecknas som en nystart.

Att säga adjö till ett skoskav som tvingat mig att gå i tofflor, jo ni läste rätt, i fyra dagar är inga som helst problem. Det går som en dans. När det dessutom handlade om farsans morgontofflor, jag hittade inga andra vid det akuta tillfället, kan ni förstå min lättnad över att se den elakartade blåsan ta vägen till de sälla jaktmarkerna.

En envis snuva är heller inget att hålla i handen och är också särdeles lätt att vinka adjö till.

Minns ni alla skolavslutningar som ni har bevistat genom åren? Jag misstänker att dessa anspråkslösa rader inte har några aktiva skolungdomar och väljer därför att skriva i dåtid. Be mig inte att förklara vilket tempus det handlar om. Jag är glad att jag kommer ihåg begreppet tempus och vågar inte utmana ödet än mer.

Vad jag menade var att skolavslutningarna också var ett hyggligt avsked. Det är värre för nutidens killar och tjejer som lämnar gymnasiet för en oviss framtid. Görs det inga jobb längre?

Tårdrypande avsked är desto värre. De behöver måhända inte vara tårdrypande, men likväl jobbiga och trista. På sistone har flertalet kollegor och gamla goda kamrater lämnat arbetslivet för en bekymmersfri tillvaro. Det är trista avsked – inget snack om saken.

När jag stöter på dem nästa gång lär de säkerligen beklaga sig över hur mycket det är att göra som pensionär och hur de inte överhuvudtaget begriper att de kunde hinna förvärvsarbeta en gång i tiden.

Så säger nämligen alla pensionärer. Jag misstänker att det är en strof som PRO ligger bakom. Känns aningen mystiskt och är kanske värt ett helt eget kåseri?

Jag återkommer.