En blinkning betyder mycket

I takt med att tiden rasar, eller formligen forsar fram, allt kvickare kan det vara på sin plats att stanna upp och reflektera över densamma. Det är liksom denna spalts eviga uppgift, förvisso självpåtagen men likväl särdeles sund.

Därför började jag fundera häromdagen hur en del människor fungerar när det kommer till blinkningar. Fast be mig inte förklara hur det fungerar när det handlar om rondeller och körriktningsvisares vara eller icke vara. Den frågan är lika evig som hönan och ägget. Då förstår ni kanske?

Däremot undrar jag hur personen bakom ratten i bilen bredvid är funtad när densamme blinkar som aldrig förr på en väg där raksträckan är lika lång som 50 hangarfartygs landsningsytor uppradade bredvid varandra.

Hör man inte att det tickar och tackar? Klick, klick eller tock, tock. Ta vad ni vill. Hör, eller märker man, inte att man signalerar en svängning inom kort – då bör personen kanske fundera över sin förmåga när det kommer till att framföra ett fordon bland allmänheten?

Det finns blinkningar som är betydligt muntrare. Vem har inte fått ögonlock efter dito att fladdra när man passerat förbi ett sällskap av damer samtidigt som du är iförd dina allra bästa gåbortkläder?

Inte?

Nej, inte jag heller om jag ska vara helt ärlig och just den varar ju längst. Ärligheten alltstå, inte blinkningen.

Vid ett tillfälle trodde jag att lyckan var gjord, fast det visade sig att tjejerna som stod och blinkade värre än ett brandlarm i "Skyskrapan brinner" bara var pollenallergiker utan några som helst medikament att tillgå ur den digra handväskan.

Så kan det gå.