Förlorade vadet - fick vandra fyra mil

Den rödgula Mörrums Gois-tröjan lyser ilsket i grådiset på lördagen. När Sydöstran siktar Bent har han hunnit till Pukavik. Marschen från Bromölla har dittills gått bra.

– Jag har räknat att jag behöver hålla cirka 110 steg i minuten. Håller jag den takten kan jag klara sträckan på cirka sex timmar, säger han optimistiskt.

Det var i början av hockeysäsongen som de båda Mörrums-fansen konstaterade att det inte gick särskilt bra för Gois:arna. För varje ny förlust kände Bent Hansen paniken och uppgivenheten stegras. I all bedrövelse ville han slå vad. Om Gois:arna tvingades till kval för att klara platsen i allsvenskan, skulle Stefan Skog få spankulera mellan Bromölla och Mörrum. Om de klarade platsen utan kval skulle istället Bent få avverka de drygt fyra milen.

> Kunde kostat livet

– Okej, svarade Stefan Skog.

Han var nämligen övertygad om att grabbarna i laget skulle ta sig i kragen, lyfta sitt spel och slippa kvalet. Därför antog Stefan vadet.

– Det var ganska ogenomtänkt och hade kunnat kosta mig livet. Tänk vad en sådan vandring hade kunnat göra med en man som väger 130 kilo...

– När Patrik ”Putte” Eriksson satte straffen i Kumla såg han inte bara till att Mörrum klarade sin plats utan kval - han räddade också livet på mig, skrattar Stefan Skog.

> Inte bittert

Bent Hansen fick istället bita i det sura äpplet. Men för honom var det ingen särskilt bitter förlust.

— Jag blev så glad att laget slapp kvala och att jag därmed förlorade vadet gör inte så mycket. Jag gör det här för Gois.

Både Stefan och Bent tror att de tillhör en liten, oerhört liten, exklusiv skara av bromöllabor som håller på Mörrum. Å andra sidan är deras engagemang riktigt stort. De ser varje hemmamatch och försöker följa med på en del bortamatcher också.

> Varmt om hjärtat

– Våra egna grabbar, Anders Hansen och Simon Skog, spelar i juniorlaget så det faller sig naturligt att Gois ligger oss varmt om hjärtat, säger Bent Hansen.

Först vid 14-tiden i lördags nådde han sitt mål. Då siktade Bent den första Mörrumsskylten och där stod Stefan Skog och väntade med kaffe.

Fler liknande vad i framtiden lär det inte blir. Stefan Skog tackar fortfarande sin lyckliga stjärna att det inte blev han som fick knyta på gympaskorna.

– Nej, fy... Så nervös som jag varit den här säsongen vill jag inte vara igen.