Anders Nilsson: Något skaver kring utpekandet av mördaren
Få händelser har genom åren intresserat mig så mycket som mordet på Olof Palme. Svaret på gåtan kom inte i onsdags och i en krönika i veckan var jag kritisk till både Palmegruppen och till medierna. Båda parter höjde förväntningarna inför vad som skulle presenteras. Det bidde inte inte rock, det bidde inte en vante, det bidde möjligen en liten tumme.
Så här i efterhand kan jag ändå konstatera att det faktiskt var journalistiskt arbete som banade väg för den indiciekedja som Palmegruppen presenterade när de pekade ut den så kallade Skandiamannen. Författaren och journalisten Thomas Pettersson grävde i tolv år i utredningsmaterialet. Hans mål var att få igång en förundersökning.
”Här står vi nu med en gärningsman som är skäligen misstänkt för mordet på statsministern. Det skulle på sin höjd räcka för att bli häktad. Om Skandiamannen varit vid liv, vill säga.”
Han lyckades därmed med det som Palmegruppen misslyckats med under alla år.
Men hur kunde utredarna gå så vilse? Hur kunde alla Palmekommissioner missa Skandiamannen?
– Vanlig hederlig svensk inkompetens, sa Thomas Pettersson i en intervju i Sydöstran i går.
Här står vi nu med en gärningsman som är skäligen misstänkt för mordet på statsministern. Det skulle på sin höjd räcka för att bli häktad. Om Skandiamannen varit vid liv, vill säga.
Han namngavs av Palmegruppen - och av medierna. Hur skulle vi ha gjort? Jag vet inte. Men det är onekligen något som skaver kring detta. Skandiamannens namn dras i smutsen. Och ingen för hans talan. Hade det varit annorlunda om han haft nära anhöriga? Kan man komma närmare förtal av avliden än så här?
Läste i går i Svenska dagbladet att bara två av tio svenskar tror att det är rätt person som pekas ut. Är det viktigt vad folk tror? Ja, det är det. I grund och botten handlar det om förtroendet för rättsväsendet. Därför behövs en ny oberoende Palmekommission, som genomlyser utredningen en gång för alla.
