Det riktiga livet ...

Livet är alltid det som pågår medan man gör något annat. Och hela tiden väntar man förstås på, att det där riktiga livet ska börja. Vad som nu menas med det riktiga livet, har man förstås ingen aning om. Under tiden går dagarna och år läggs till år. Det låter väldigt tungt och innehållslöst, kan man tycka. Frågar man sig runt vad som förändrar tillvaron för människor, kan man få de mest skiftande svar. Som kvinnan, som äntligen såg ljuset i tunneln efter många år i mörker eller i varje fall i grådis. - Jomenvisst, som hon sa och ansiktet lyste, när jag fick den nya tvättmaskinen in i huset blev allting liksom lättare. Det var som en dröm, att äntligen kunna lita på att tvätten blev ren, luktade gott och att kunna hänga ut den på bakgården i vinden. Det var lyftet, liksom? det riktiga livet, om jag säger?

Själv tyckte jag i mitt stilla sinne, att livet blev en smula bättre, kanske till och med en början på något nytt, när jag väl inhandlat ett par nya gymnastikskor. Känslan av att kunna traska runt, springa fort som en vind och ge sig ut på långa promenader i skog och mark, var som början på något nytt. Det kunde bli starten på en vandring, som skulle kunna sträcka sig hur långt som helst, åtminstone till Spjutsbygd, Nävragöl och kanske till Saleboda, om vädret och benen nu ville.

Av en händelse så stötte jag på en bok, skriven av Fredrik Lindström, som just handlade om det riktiga livet, om man säger. Under titeln ” När börjar det riktiga livet”, har han skrivit små korta noveller, om tillvarons alla absurda, vansinniga och helt okontrollerbara händelser, som just blir livet. Och det är skönt att i den korta novellens form kunna försjunka, känna igen sig och skratta gott. Som kortnovellen ”Soffan”och jag citerar:” Tänk vad orättvist livet är. Somliga hittar en soffa, bara de går in i första bästa butik, och sedan lever de med den i årtionden hur nöjda som helst? andra letar år ut och år in efter den perfekta soffan och hittar den aldrig.”

Och hur kan man inte känna inför en åttioårskris, om man lever och har hälsan så länge. Det kan inte vara självklart precis? och jag citerar?

”Ni vet hur det är att vara runt åttio. Det händer inte mycket, man har ont i en höft, man går runt och letar efter saker, hittar inte de bra läsglasögonen, försöker läsa tidningen i alla fall, försöker förstå sig på den nya dosan för TV-kanalerna eller sopsorteringsanvisningarna, besvarar en felringning?i bästa fall kommer barnbarnen förbi om de behöver pengar, ibland är kaffet slut, ibland regnar det?folk dör hela tiden, det måste man vänja sig vid.” Det är en rolig, lite dråplig men samtidigt sorgsen skildring om livet, det där som pågår alldeles för fort runt omkring en och där man är medspelare alldeles själv, antingen man är mitt i livet eller börjar dra sig mot senhöst eller ålderdom. Fredrik Lindströms bok ger både eftertanke och tillfälle till många skratt.

Och jag kommer osökt in på det där samtalet som avhandlades på ett pensionärhem eller om det var på ett ålderdomshem av det gamla slaget. I varje fall var det någonstans nere i Skåne. De båda äldre satt i varsin stol, den ene hade problem med sitt ben och jämrade sig lite lagom, varvid den ene tittade stint på den andre och suckade till?

Ska du begravas här eller i Ignaberga?