Från en fällstol
Ute på Långö är allt som vanligt och det är skönt. Solen skiner och här och där sitter några lättklädda solbadare med näsorna vända mot skyn. Den tidiga vårsolen bränner och känns i ansiktet efter bara en liten stund. Som vanligt har jag med mig tidningar, bilagor och extraläsning. Det mesta handlar om livskvalite? nuförtiden. Och man blir så trött, för vad är nu detta egentligen, som jag undrar, där jag sitter på min rangliga fällstol och funderar. Förr kunde det handla om så enkla saker som att bli glad över rinnande kallt och varmt vatten, kan jag tänka? eller kosta på sig en cykelsemester till, säg Vissefjärda och sova över hos en åldrig släkting. Nu har det där med livskvalite blivit som en sjukdom, som stressar folk till vansinne.
Tänk, mitt liv kanske inte har någon kvalite? över huvud taget, som den villrådige ensamstående mannen bakom hagen skrek, när han bläddrat sig igenom söndagsbilagan, som handlade om livskvalite?.
I vilket fall som helst, så ska det ordnas en kongress i Malmö i slutet av maj och i början på juni, kallad ”Senior i centrum” med seniorgala, allt enligt tidningens bilaga och ni kan tänka er att det blir massvandring dit. För nu har vi ju många kommit dithän, att det inte finns någon återvändo i livet. Det gäller att leva, så länge det går, så bra det går och helst ha så roligt som möjligt och jag skojar inte alls, men det känns som om jag citerar från Grönköpings veckoblad, förlåt? men jag blir ju varken gladare eller yngre eller någonting för att jag förpassas till en kategori av människor. Unga, gamla, begåvade, obegåvade, körkortslösa, tondöva, halsstarriga och vad mer finns det inte, om man nu ska till att kategorisera. Jag blir rabiat? seniorgala ? Och tipsen är förstås många, inga lösa sladdar på golvet, halkfria inneskor, nattlampan tänd, sitt när du klär dig, ta tiden för dig och tänk på avståndsbedömningen och ha telefonen till hands för jämnan? och där slutar jag, men tipsen finns och allt är förstås rejäl och ren välmening till alla oss, som räknas som seniorer.
Vissa scenprogram låter verkligen lockande, som MAT FÖT GUBBAR OCH TANTER. I det goda åldrandet finns också en programpunkt, som lockar till skratt. Den handlar om tandhygien, med rubriken ”I MUNNEN PÅ EN GAMMAL SKÅNING.” Ja, vad allt kan man inte få sig till livs på denna mässa, undrar jag. Seniorerna kommer att inta hela Malmö, var så säker och inga hotell, vandrarhem eller övernattningslägenheter kommer att stå tomma. Somliga seniorer kommer förstås i husbil eller med husvagn och parkerar sina ekipage på någon campingplats längs Ribersborg, kan man tänka.
Och har man tur kan man lyssna till Marianne Mörck, som förkunnar att ” Vi får inte sluta ta för oss”. Det låter lite som en uppmaning till strid på barrikaderna, men kanske har det mest med det goda åldrandet att göra, fast själv blir jag nästan halvt deprimerad av denna fokusering på just seniorer. För som grupp känner sig seniorer både gamla och unga, pigga och orkeslösa, skojiga och tråkiga, friska och sjuka, tjocka och smala och allt vad man nu kan få in i just detta med bestämningar av vad en senior kan vara?hellre matar jag lugnt fåglarna, ska sägas?
