Allt för alla alltid - något för några ibland

Ungefär så definierar SVT sina två kanaler från och med förra månaden. Med

den nya programförklaringen följde en efterlängtad redesign av Sveriges

Televisions visuella uttryck. Men än så länge är det mer ett grafiskt paket

än ett smarrigt innehåll som har levererats. Att byta kanalplats på Rapport

och Aktuellt var visserligen helt naturligt för mig personligen (som sedan

lång tid tillbaka har trott att Rapport går i SVT1 och varje kväll tvingats

inse vilket dåligt minne jag har), men det krävs nog mer genomgripande

programförändringar för att det skall bli kraft bakom kanalindelningarna;

för att jag som tittare skall uppleva en verklig skillnad.

Jag gillar grundidén med public service. Jag tycker det finns all anledning

i en demokrati att gemensamt ta ett finansiellt ansvar för etermedier som

slår vakt om människor, värden och idéer som marknadsstyrda eterbolag sällan

kan eller vill ta sig an. Men trots att jag delar SVTs grundsyn på sin

verksamhet är det ofta jag inte tycker att grundsynen är förankrad i den

verklighet de levererar i tv-rutan dag ut och dag in. Och då handlar de

egentligen inte så mycket om utbudet (även om det naturligtvis har sina

begränsningar), som om kvalitén - eller snarare bristen på den.

Jag sneglar med avundsjuka på den brittiska tv-marknaden med BBC och

Channel4 i spetsen. Jag vet, jag vet, att marknaden där ser annorlunda ut,

men varje gång jag kommer hem från London hoppas jag att SVT och politikerna

skall ha tagit sitt förnuft till fånga och verkligen inspirerats av sina

nydanande grannar i väster. Där erbjuds både ett brett utbud till den stora

massan, samtidigt som dessa kanaler, med Channel4 i spetsen, släpper fram

ett smalt utbud som ofta leder till samhällsdebatt, tv-trender och en stor

påverkan på tv-marknaden i stort (även de kommersiella kanalerna). Utbudet

ackompanjeras med en genomförandekvalitet som torde göra varje svensk

tv-producent grön av avund (och varje svensk tv-tittare med för den delen).

I grunden handlar detta naturligtvis om finansiella muskler. Om inte SVT på

lång sikt skall förlora sin ställning som public service-företag så måste

staten och tittarna satsa än mer pengar än vad vi idag gör. Men vem vill

satsa på någonting som känns som ett sjunkade skepp? Och då pratar jag inte

finansiellt, utan mer om avsaknaden på kreativitet i både journalistik,

konstnärlighet och idéer.

Självfallet finns det lysande undantag. Men generellt är min uppfattning att

SVT idag är resultatet av en mediokrati, där själva strukturen för hur

utbudet produceras avgränsar möjligheterna till förnyelse och förbättring.

Kort sagt; stimulera än mer de fria produktionsbolagen och koncentrera

medarbetarprofilen på journalistik (nyheter och debatt) och

inköp/projektledning av nya och färdigproducerade format. Satsa på tittarna

istället för det egna existensberättigandet.

Kanske är det bara jag som sörjer Mikael Olsson. Men i honom såg jag en

vilja och kraft till förändring som dessvärre tidigare levt ett liv i SVTs

fördolda. Och det känns som ödets ironi att de goda idéer som han närde liv

åt, inte står åt honom att förvalta och fylla med det utbud och innehåll som

krävs för SVTs överlevnad.

Kanske borde man dela SVT i två helt separata verksamheter där SVT1 kunde

göra en ”BBC” och SVT2 fick möjlighet att göra en ”Channel4”. Kanske,

kanske, kunde svensk public service verkligen göra en större skillnad då.

Under tiden får jag leva med att känna otillfredsställelse och se hur de

kommersiella kanalerna tar över etermedierna med det pissiga utbud som där

står till buds. Så länge inte SVT visar på verkliga alternativ kommer vi

tittare inte att känna till att det finns något bättre. Friheten, som public

service borde slå vakt om, är än så länge en chimär.