Att försöka trolla bort ett samhällsproblem
Simsalabim! I ett slag är fördelningsproblemen i samhället lösta.
Det är SAF som säger sig ha funnit en enkel formel för att trolla bort inkomstklyftorna. Så här säger man:
Om bara löneskillnaderna i samhället tillåts öka så kommer vi att få ett rättvisare samhälle.
För när inkomströrligheten ökar leder det till ”en spontan utjämning av livsinkomsterna utan att en omfattande fördelningspolitik behövs”.
Fantastiskt, eller hur? Det är nästan bättre än den klassiska ”osynliga handen” som marknadsekonomins fader Adam Smith talade om i slutet av 1700-talet.
Men idag är det ju 2001 och vi har sett hur den osynliga handen gjort miljontals människor arbetslösa och tvingar 1,2 miljarder människor att leva på mindre än 1 dollar om dagen medan de bäst betalda direktörerna tjänar flera miljarder kronor om året.
Att rättvisan ökar om inkomstklyftorna vidgades skulle naturligtvis ingen tro på om SAF bara påstod detta rakt ut.
Därför har man presenterat sitt budskap i form av en rapport: ”Den omöjliga och ogenomtänkta utjämningspolitiken”.
Rapporten presenteras som en vetenskaplig analys, men den har inte större likheter med vetenskap än mitt badrumsskrålande med Luciano Pavarottis skönsång.
Först återupprepar rapporten några redan kända fakta: Över åren sker en viss utjämning av inkomster. De årsvisa inkomstklyftorna är större än de som kan observeras över en längre period. Få har väldigt höga eller väldigt låga inkomster ständigt.
SAF skriver också att relativt få personer är låginkomsttagare under långa perioder. Det är naturligtvis en bedömningssak vad som är ”relativt få” och vad som är ”långa perioder”.
Men tittar man närmare på de siffror som SAF presenterar kan man lika gärna dra precis motsatt slutsats.
Så många som var sjätte man och hälften av alla kvinnor hade inkomster på mindre än 9 000 kronor i månaden i minst 5-10 år av de sexton studerade åren (då är ändå de allra lägsta inkomsterna borttagna).
Det ger knappast stöd för påståendet om en spontan utjämning som onödiggör fördelningspolitik.
Någon närmare analys av hur vanligt det är att folk fastnar i låga inkomster över en längre period gör inte SAF-rapporten.
Här kan man istället gå till den genomgång av internationella undersökningar som industriländernas samarbetsorganisation OECD redovisat i två årgångar av ”Employment Outloook” (1996 och 1997).
”Den utjämnande effekten av (inkomst)rörlighet är viktig men ska inte överdrivas”, skriver man. OECD fann att ungefär två tredjedelar av de inkomstskillnader som uppmätts årsvis under fem år var bestående över hela perioden.
OECD fann också att i länder med stora löneklyftor (t ex USA) är chansen för lågavlönade att öka sin lön mindre än i länder med små klyftor. Något som SAF-rapporten väljer att blunda för.
Att, på det sätt som SAF gör, blanda ihop samhällsvetenskaplig analys med egna intresseståndpunkter är förödande för trovärdigheten.
Det leder bara till att såväl analysen som budskapet faller platt till marken.
