Att sätta ihop det enskilda med det gemensamma

Ödesdigra översvämningar och förstörande stormar. Årstider som går in i varandra.

Naturen har under de senaste åren kommit att bli allt mer irrationell, och frågorna lyder:

Handlar det om tillfälligheter? Eller ligger människan på något sätt bakom förändringarna?

Det sistnämnda, tror nu allt fler svenskar. När Demoskop i slutet av november undersökte den allmäna inställningen pekade 54 procent ut människan som ansvarig.

Skillnaderna mellan kön och partier var tydliga. Kvinnor är mer övertygade när det gäller människans skuld än män. Partipolitiskt var 76 procent av miljöpartiets väljare inne på den linjen. 58 procent av moderaterna anser tvärtom att naturens naturliga svängningar ligger bakom förändringarna.

Partierna till vänster placerar sig ungefär däremellan. Konsekvenstagandet av inställningen att människan bär skuld för klimatförändringarna är det enligt Demoskop-undersökningen däremot litet si och så med.

Viljan att höja industrins skatter är i och för sig oberoende av partitillhörighet hysat hög.

Samtidigt stöder bara 19 procent av de tillfrågade en höjning av bensin- och dieselskatter, en åtgärd som slår mot den privata ekonomin. Regeln verkar således lyda: Ju mer konsekvenserna hotar den egna plånboken, desto lägre motivation att ta ekonomiskt ansvar av ställningstagandet. Miljöpartisterna är ändå mest positivt inställda till att ta personliga konsekvenser av sin insiket, tätt följda av folkpartister och vänsterpartister.

Hos moderaterna är motivationen att höja skatterna inte oväntat lägst. Demoskop-undersökningens resultat är inte överhuvudtaget oväntat utom just på en central punkt: Att det verkar som att en majoritet av svenska folket inser att mänskligheten nationellt och internationellt är inne på fel väg. Det är ytterst intressant.

Bakom den på ytan ofarliga insikten döljer sig i själva verket ytterst storföretag som allt mer aggressivt exploaterar djur, natur och människor. Att det ändå om inte annat indirekt pekas ut är ett friskhetstecken, med ett uppdrag riktat till radikala rörelser:

Att sätta ihop misstanken att människans misshandel av naturen ligger bakom klimatförändringarna med att det möjliggörs av nuvarande ekonomiska system och till följd av politikernas oförmåga att sätta emot. Så skulle politik kunna skapas av den gryende insikten. Ett ännu viktigare uppdrag för socialdemokratin är det möjligt att hitta i slutsats två - att det til och med bland vänsterväljare verkar bli allt svårare att sätta ihop individ (den egna ekonomin) med samhälle (det gemensamma).

Till det finns två förklaringar, sannolikt med sanningen någonstans mittemellan. ETT: Många människor blev under 90-talet allt mer ekonomiskt utsatta, och vaktar därför hårt om plånboken. TVÅ: Egenintresset har som princip och till följd av individualiseringarna stärkts på bekostnad av allmänintresset (läs: egoism håller slutgiltigt på att ta över solidaritet).

Att motverka den allmäna bristen på förmåga att sätta ihop det enskilda med det gemensamma måste också sägas vara en av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter nu på 2000-talet. Det gäller inte minst relationen individ-offentlig sektor där splittringen sannolikt gått lika långt, och det måste ske nu.

En sten är satt i rullning. Görs ingenting fort, riskerar samhället ofrånkomligt att hotas som kollektiv angelägenhet. Det går ju som bekant inte att bygga en gemenskap på egoism.