Att vara pedagog och konstnär är inte samma sak!

Återigen denna Teatersmedja! Ännu en briljant föreställning. Bredänglar var namnet denna gången. Och vad jag vet har inte någon av våra lokaltidningskulturredaktörer observerat detta fenomen. Vilket är obegripligt eftersom detta är något av det mest levande vi har i länet nu.

Teatersmedjan sticker gång efter gång ut som en av de unika amatörteaterföreningarna i Sverige. Unik med sin breda verksamhet, alltifrån de minsta små till de vuxna, varav flera spelat i årtionden nu. Inte en rad om de fina lokalerna i Lokstallarna, ett resultat av många goda krafter och som nu ger möjlighet till riktigt fina sinnliga upplevelser, bara som lokal i sig. Till exempel i inledningen av den aktuella pjäsen, i magiskt ljus signerat Johan Friberg (Karlskrona) som lyfter fram den utomordentliga scenografin, designad av Viktoria Rosén (Ronneby).

Nina Olsson har regisserat, målmedvetet, skickligt och hängivet. Hon blev teaterledare i tidig ungdom och har följt dessa härliga aktörer sedan de var små.

Nu står skådespelarna där, alltigenom trovärdiga i sina roller, långt bort från den karlshamnska verkligheten. Med lyssning, med stark närvaro och följsamma energiflöden gestaltar dessa härliga ungdomar en förortsproblematik som berör.

Flera av de medverkande i föreställningen kommer naturligtvis att lämna Karlshamn och Blekinge. Det är självklart. Man måste utbilda sig och skaffa sig nya erfarenheter. Nu till vår länsproblematik. Hur kan vi skapa möjligheter att också i framtiden få se Eli Ingvarsson, Peter Elmers och de andra i Blekinge? Eller någon av de många fina artister som vuxit upp i vårt landskap och som sedan utbildat sig och skapat karriärer i både Sverige och världen.

Tänk om någon av dem är så dum i huvudet att längta tillbaks till Blekinge och kanske rent av får för sig att vilja bo här? Dessvärre är det inte bara så att det blir så gott som omöjligt att få arbete här, de kan också räkna med att få bli amatörer igen – för den som tycker om att spela, sjunga och måla – den gör väl det bara för att det är kul? (”Visa vad ni går för!” som Angela Sandström sa)

Tänk om Janne Lundgren, firad pianist, skulle återvända till Ronneby. Tyvärr skulle nog många då tycka: ”Han kan nog inte vara nån riktig konstnär eftersom han vill bo härnere. ”Vad bra, då kan han ju bli lärare på Kulturskolan eller kanske på estetiska programmet.”

Jag önskar verkligen den nye kulturchefen Ivar Wenster lycka till i sitt nya jobb. Det kan han behöva. Jag undrade dock över en sak i Sydöstrans intervju: Han sa att det inte kan vara så att en kulturarbetare endast kan ha uppdrag i sin hemkommun. Men det är ju liksom inte läget.

Det är ju så att inte någon kulturarbetare får ett enda uppdrag i Karlskrona eller Ronneby! Det är väl där vi får börja diskussionen, Ivar?

Alltså, är du ett proffs i Blekinge måste du vara en idiot om du vill fortsätta vara konstnär. Du kan få bli lärare, och gud ska veta att till exempel regissören och skådespelaren Magnus Rosén har gjort underverk i sin undervisning på Väggaskolan i Karlshamn. Men ett pedagogiskt jobb och ett konstnärskap är inte samma sak. Magnus liksom många andra har mycket ogjort konstnärligt. Ingen tar ansvar för det. Ingen ser ens problemet!

På söndag kan ni för en gångs skull lyssna på Monika Janner på Konserthuset. Där har ni ännu en konstnär till i länet vars kapacitet inte tas till vara. Ska det verkligen få vara så i all evighet? Finns det ingen politiker som kan engagera sig för konstnärernas sak? Varför är Blekinge ett av de sämsta länen att verka i? Kom ut ur boet, politiker!