Attacs två stora problem

Medieuppståndelsen kring bildandet av en svensk avdelning i Attac-rörelsen blev enorm.

Bortsett från de förväntade fördömandena från högerhåll strömmade välvilja och högaktning emot organisationen. En mediegunstlig var född och då ställer journalisterna inga kritiska frågor.

Visst. Det är bra att ytterligare en organisation driver på för att minska klyftorna mellan fattiga och rika länder. Attac har spelat en viktig roll för att föra upp frågan om rättvis handel på dagordningen.

Men organisationen har också svaga sidor som inte kan förbigås. Redan vid starten av sin verksamhet står Attac inför två betydande problem.

Det ena är hur man ska hantera de extrema krafterna i den brokiga blandningen av medlemmar och sympatisörer. Då menar jag inte bara den våldsamma svansen utan i än högre grad de verklighetsfrämmande politiska idéerna.

På Attacs hemsida finns en rad dokument. Ett av dem handlar om ett förslag till kraftig reglering av det internationella handelsutbytet med hjälp av statsdirigerad utrikeshandel och förbud mot kortsiktiga kapitalrörelser.

Det här är, vad jag vet, ingen Attac-ståndpunkt men demonstrerar hur organisationen drar till sig hårt skruvade idéer.

Attac vill, deklarerar man, motverka användning av offentliga pensionssystem för spekulation

- Det är faktiskt inte riktigt klokt att människor tvingas spekulera med sina framtida pengar i det jättelika pyramidspel som börsen faktiskt är, säger en av organisationens svenska ledare i ett intervjuuttalande.

- Vi ska försöka upphäva premiepensionssystemet, tillägger en annan.

Men pensionärerna och pensionerna är ju beroende av framtidens produktion. Därmed är det en självklarhet att en del av pensionärernas pengar investeras i företagsamhet. Utmaningen idag är att se till att en större del av pengarna hamnar i svenska framtidsprojekt som ger jobb.

Attac anser istället att AP-fonderna – som ju placerar en betydande del av sina pengar i aktier – och premiepensionsfonderna medverkar i ett jättelikt bedrägeri och vill störta hela systemet i gruset.

Driver Attac den här typen av utflippade idéer kommer skaran av sympatisörer att krympa snabbt.

Det andra problemet gäller valet mellan fokusering och bredd.

Här står Attac inför ett svårt dilemma.

Om organisationen driver några få klart definierade frågor kan man få bra genomslagskraft men röner också samma öde som alla enfrågerörelser: Perspektivet blir inskränkt. Man står vid sidan av i många viktiga frågor.

Om dagordningen å andra sidan breddas tvingas man också ta ställning och prioritera.

Även i sig mycket angelägna krav måste i verkligheten vägas mot andra behov. Då krävs en helhetsbild av samhällsekonomin. Man måste t ex ha en uppfattning om hur tillväxten ska åstadkommas, inte bara säga nej till vissa inslag.

Den dag Attac tar ställning i sådana frågor kommer det också att bli svårt att hålla ihop organisationen.

Finessen med politiska partier framstår klart – de har en politik för hela samhället.