Centerpartiet blev ihjälkramat av Göran Persson
Centerpartiet har det inte roligt. Nu har de förlorat både partiledare och partisekreterare inom loppet av några veckor. I de senaste väljareundersökningarna har de legat under eller farligt nära fyraprocentsgränsen. Vad de vill i politiken verkar de knappast veta. Man undrar allt mer om detta parti, som historiskt spelat en intressant roll i svensk politik, behövs längre.
Det har varit en lång lidandes historia sedan 70-talets glansdagar, då Fälldin surfade fram på gröna vågen och kärnkraftsmotståndet. Men under de senaste fem åren tror jag att Perssons kärleksfulla kramar har varit det som orsakat Centern mest skada. Under våren 1995 lockades centerpartiet in i ett samarbete med socialdemokratin. I förhandlingarna med socialdemokratin vann centern stora segrar. Ibland vann de mycket mer än vad de ens vågat kräva. Den stora sänkningen av matmomsen, föreslog inte centerpartiet trots att de hade med det i sitt partiprogram. Men den vann denna seger ändå. Och var det inte matmomssänkning, så var det bidrag till svinstallar, grusbidrag till enskilda vägar eller arbetsgivaravgiftssänkningar till småföretag (alla jordbruk är just småföretag).
Centerns problem var att hur mycket de än vann till sina väljare, så var deras väljare inte nöjda ändå. Centerledningen åkte stolta ut till partimedlemmarna för att berätta om de senaste förhandlingsvinsterna, men där surades det. Och några nya väljare vann de inte heller på sin politik. Man vinner ju inga storstadsväljare med bidrag till svinstallar. Skälet till misslyckandet kan antingen vara att centerpolitiken, som fick genomslag under denna period, inte var speciellt bra. Men det kan också bero på att svenska väljare bryr sig mer om politikens helhet än om speciella åtgärder, som i och för sig kan gynna just dem. I och med samarbetet med regeringen kopplades centern ihop med hela den, vid tillfället impopulära, socialdemokratiska politiken. Samarbetet ägde ju rum under en period då allt såg svart ut för Sverige.
Men samtidigt förstår man att det var svårt att inte följa Perssons locktoner. Men som alla vet, skedde en revolt mot Olof Johansson och hans samarbetspolitik. Daléus tog över rodret för centerskutan. Då kom Perssons andra björnkram. På löpande band började centerpartisterna utses till generaldirektörer och ambassadörer. De fick guldmedaljer och utredningsuppdrag till regeringen. De guldkantade uppdragen flödade över Olof Johanssons falang inom centerpartiet. På kort tid förlorade partiet så gott som alla kända och erfarna namn i partiet. Man skulle nästan kunna tro att Persson försökt utradera centerpartiet genom att krama ihjäl dem. Men jag tror inte det är sant.
Att Göran Persson var förtjust i att samarbeta med centerpartiet kunde man inte ta fel på. Jag tror han kände historiens vingslag när han gjorde upp med centern. Han såg framför sig en ny guldålder för socialdemokratin genom att blockpolitiken bröts upp. Det skulle göra en ny högerkoalition omöjlig. Det intressanta är att konsekvensen av samarbetet i sin förlängning har blivit en ytterligare polarisering av politiken genom att den politiska mitten försvagats ytterligare och kantpartierna, det vill säga vänsterpartiet, moderaterna och kristdemokraterna stärktes. Om centerpartiet åker ur Riksdagen i nästa val, vilket inte alls är omöjligt, blir det verkligen en paradoxal konsekvens av det förhållande som började så storstilat våren 1995.
