Dags att ta tag i den eländiga jordbrukspolitiken
Det svenska ordförandeskapet skulle bli en glans och jubelföreställningen för den svenska regeringen. Äntligen skulle det svenska folkets sura och gnälliga inställning till EU vändas i en mer positiv. Men hittills har halvåret varit mer präglat av galna kor och sjuka klövar än av regeringens mer högtflygande visioner om EUs framtid. Att Sverige ska nå några större framsteg vad gäller de tre E:na, Enlargement, Employment och Environment, känns allt mer avlägset.
Hanteringen av den uppkomna jordbrukskrisen verkar ta all tid och kraft för tillfället. TV-inslagen i svensk TV fylls inte av bilder på nöjda och glada ministrar på lyckade ministermöten utan i stället av bilder på brinnande kokadaver och containrar fulla med slaktade grisar och får. Någon vändning av EU-opinionen på basis av dessa upplevelser kommer vi nog inte få se i Sverige. Snarare tvärtom. Priset för att ha en gemensam och öppen marknad och en gemensam jordbrukspolitik upplevs som allt högre. I allt fler länder vill man nog egentligen göra som i Norge, stänga in sig och hoppas att det skulle hjälpa.
Men kunde inte i själva verket denna kris användas som ett instrument för reformer. Det största hindret för att lyckas med den utvidgning av EU som Göran Persson har talat sig varm för är just jordbrukspolitiken. Det skulle för det första inte vara ekonomiskt möjligt att utvidga jordbrukspolitiken till kandidatländerna. För det andra skulle det sannerligen vara att göra dem en otjänst. De perversiteter som EUs hårt reglerade och subventionerade jordbruk har lett fram till unnar man sannerligen inga andra länder att drabbas av.
Om Göran Persson utnyttjade det givna tillfället till att starta reformeringen av jordbrukspolitiken skulle han ha ett gyllene tillfälle. Aldrig har så många européer upplevt att något fundamentalt är fel i denna jordbrukspolitik. För kanske första gången skulle man kunna få ett starkt politiskt stöd för ett reformarbete. Till och med hos fransmännen, som tidigare varit de största motståndarna till en reformering, borde det finnas en större öppenhet att diskutera jordbruksfrågorna.
EU är egentligen en gigantisk förhandlingsapparat. Det är en byråkrati som har till syfte att hitta kompromisser som alla EU-länder kan ställa sig bakom. Om man ska nå framgång i förhandlingar måste man vara pragmatisk. Man får inte låsa sig fast vid vissa givna lösningar eller metoder. Man måste vara beredd att fånga tillfället i flykten. Om Sverige vill vinna framgångar på de områden som man tidigare lyft fram – utvidgningen, sysselsättningen och miljön - måste man kanske omvärdera vilka steg som måste tas för att nå dit.
Det här kan vara det bästa tillfälle på många år för att börja ett rejält reformarbete på jordbrukspolitikens område. Om man skulle lyckas med detta skulle den största stötestenen för östutvidgning av EU försvinna. Men klarar man inte att reformera denna blir en utvidgning omöjlig. Den svenska regeringen måste kanske lägga idéerna om ett lyckligt och harmoniskt halvår som ordförande för EU på hyllan. Ett halvår som äntligen skulle få svenskarna att uppskatta EU. Det är nog istället dags att ta på sig arbetskläderna och ta tag i den eländiga jordbrukspolitiken. Man kanske inte vinner några snabba glansfulla segrar genom att göra detta, men det är en historisk uppgift som är avgörande för EUs framtid.
