Det är knappt jag tror mina ögon och öron

Jag tror knappt mina ögon och öron i dessa dagar! Varenda nyhetssändning innehåller väl genomarbetade och mycket informativa inslag om samarbetet inom den Europeiska Unionen. Landets statsminister får uppträda i televisionen på bästa sändningstid och inte bara det. Han får t o m möjlighet att lugnt och sansat förklara hur han menar att saker och ting hänger ihop och vad Sverige vill åstadkomma i samarbetet. De möjligheter som tekniken erbjuds tas till vara och människor i våra grannländer ges tillfälle att i direktsändning ge sin syn både på oss svenskar och på våra gemensamma frågor. Visste jag inte bättre så skulle jag kunnat tro att det inte var 1995 utan nu vid årsskiftet 2000/2001 som Sverige blivit medlem i EU.

Men det är kanske så att vi alla inklusive journalistkåren i detta lilla, nordliga och avlånga land har det gemensamt att vi lider av lite mindervärdighetskomplex i förhållandet till andra och till befolkningen större europeiska länder. Att vi någonstans innerst inne vet att kulturens vagga stod på betydligt sydligare breddgrader, att industrialismen inne föddes hos oss direkt och att alla de politiska ideologier som väglett oss under hela det förra århundradet är importerade. Och att det är därför som vi verkar drabbas av någon slags kollektiv lättnad när vi äntligen får spela första fiolen i ett samarbete som omfattar mer än 350 miljoner människor.

Kanske är vi som nation likadana som vi är som individer dvs vi vill bli sedda och bekräftade. Vi vill känna oss respekterade och få feedback på det vi gör. Då mår vi bra!

Jag vet inte. Vad jag dock tror mig veta är att det är alldeles utmärkt att vi nu efter fem år som medlemmar i EU tycks få en chans att genom en omfattande mediebevakning lära oss lite mer om grunderna för samarbetet. Och det betyder inte att jag vill att vi ska vara okritiska. Det betyder bara att om man kan något om det man talar om så blir kritiken så mycket mer att ta på allvar. Att däremot gapa och skälla på allt och alla utan nyanser och urskillning blir ju till slut inte särskilt trovärdigt.

Därför tycker jag inte heller att det bör vara något problem för vår journalistkår att medverka till en bredare och djupare skildring av samarbetet inom den Europeiska Unionen. Tvärtom. Duktiga journalister är alltid kunniga. Det är gedigna kunskaper som skapar förutsättningen för de inträngande och uppföljande frågor som ger läsaren eller lyssnaren en möjlighet att själv bedöma och värdera den information som förmedlas. Om resultatet av det svenska ordförandeskapet blir ett mer insatt och kunnigt svenskt folk så ökar våra förutsättningar att också efter vår ordförandetid framgångsrikt driva de frågor som vi tycker är viktiga. Att vara kritiska och bli tagna på allvar på samma gång.

Även här hemma i vårt lilla län ser vi glädjande exempel på journalistik som tycks respektera vikten av att förmedla kunskaper. Jag tänker på Radio Blekinges nya Dynamogäng. (Jo, det finns fler men det har ju varit så mycket bråk om att radion velat förnya sig.) Den som t ex vill veta mer om våra grannländer på andra sidan Östersjön bör absolut ratta in Radio Blekinge. De bidrar på ett utmärkt sätt till att avskaffa de fördomar vi har om våra grannar.

En fördom är ju en förutfattad mening som inte bygger på egen eftertanke och för eftertanke krävs just kunskap.