Det är upprörande med annonsörer
Alla tidningsmänniskor tycker egentligen att annonsörer är ett nödvändigt ont. Helst skulle man slippa dem helt, men till och med journalister med de mest svåra konstnärsambitioner inser att man inte skall bita den hand som föder en. Därför har många till och med, på något plan, lärt sig digga radannonser eftersom dessa ökar läsarandelen som i sin tur drar fler annonsörer. Dom gillar alltså det dom egentligen inte gillar eftersom det låter dem göra tidning. Heja dödsannonser!
Kanske är det föraktet mot annonsörer som gör att journalister blir så upprörda när dessa försöker skapa en direktkanal till sin målgrupp. När svenska banker så som SEB och Föreningssparbanken aviserar sitt intåg i digital-tvvärlden förfäras journalisterna. Givetvis attackeras initiativen genom journalistikens hörnstenar (etik och metodik), men jag fantiserar gärna om journalisternas grundrädslor. Tänk om annonsörerna skulle locka MÅNGA tittare/läsare/lyssnare - vad skulle då hända med medielandskapet? Och är det någonting som journalister inte gillar så är det förändringar på marknaden; existensen är hotad. Då kommer frågor om yttrandefrihet och den tredje statsmakten i ett andra rum.
Egentligen kan vi tycka vad vi vill om annonsörer som äger medier. Någonstans måste vi ändå gilla läget. Med internet försvann en stor del av det journalistiska filtret och medieutbudet är idag varken kontrollerat av staten eller journalisterna själva (även om både kulturministern och ordförande i publicistklubben hoppas att det är så). Vad är egentligen skillnaden mellan internet och digital-tv i morgondagens medielandskap? Skall staten börja dela ut licenser för webbplatser?? I don’t think so.
Vid slutet av dagen handlar detta ändå om oss mediekonsumenter; om våra medieval och vårt förhållningssätt. Tyvärr verkar en enad journalistkår överens om att vi inte är tillräckligt kompetenta att hantera situationen. Skulle vi i framtiden använda Swedbank som främsta nyhetskälla (som vissa av oss idag använder TV3 Direkt) så är det naturligtvis oss det är fel på. De konservativa medierna frånsvär sig allt ansvar. ”Det kan ju knappast vara vårt fel att människor söker sig till Metro eller TV3 Direkt.” Dom är oförmögna att se sitt eget ansvar - kalla det gärna för samhällsansvar - för den värld som blir allt mer snuttifierad, diversifierad, ytlig och nöjesorienterad. ”Vi skriver om det som människor vill läsa om, det relevanta, det allmängiltiga, det av allmänt intresse.”
Dom påstår att annonsörsägda medier är upprörande, samtidigt som dom ägnar sig åt ohejdad opinionsbildning med politiska förtecken.
Tillåt mig kasta första stenen.
