Det arma Kaliningrad behöver snarast hjälp utifrån

Kaliningrad, landremsan på andra sidan Östersjön, är ett område med många problem. Sedan Sovjetunionen upplöstes 1991 har nedgången i produktion varit större där än i det övriga Ryssland. Befolkningen på en knapp miljon är fattigare än andra i den ryska landmassan.

Men på två områden utmärker sig guvernementet Kaliningrad. Det gäller brottslighet, särskilt grova våldsbrott och narkotikabrott. Om man får tro rysk statistik ligger guvernementet över genomsnittet i landet.

Det andra området är antalet HIV-positiva. De är sex gånger flera per invånare än i hela Ryssland. 3 000 fall är registrerade.

Guvernementets andel i miljöföroreningar i södra Östersjön är förhållandevis större än i andra områden, sett till befolkningens storlek.

På den sovjetiska tiden var området laddat med militär till lands och en viktig marinbas. Att området låg i kläm mellan Litauen och Polen betydde inget på den tiden. Båda staterna var ju delar av det sovjetiska imperiet.

Soldater till lands har dragits bort i takt med att anslagen till den ryska armén minskar och kriget i Tjetjenien slukar resurser. Den utrustning som har lämnats kvar förvandlas sakta till skrot. Örlogsfartygen rostar och går samma väg.

Området skulle behöva särskilda insatser från Ryssland och EU.

Men den ryska regeringen har inte bråttom. För president Putin och hans folk finns viktigare uppgifter. Dessutom tycks det finnas politisk enighet om att området på inga villkor får tillåtas att ha lösare band med det övriga Ryssland.

Dessutom tycks den politiska eliten i Moskva ha en högst egen föreställning om samarbete med EU. Det skall bidra till att stärka Ryssland ekonomiskt och på så vis göra det stora landet politiskt mäktigare än i dag.

För EU är Kaliningrad en mindre fråga. Den stora frågan är förhållandet till Ryssland i framtiden.

Ryssland har fått godta att Polen är medlem i Nato och lär inte kunna förhindra att Polen och Litauen är på väg in i EU fast det tar tid. Då kommer guvernementet i Kaliningrad i kläm. Vad gör man?

Ryssarna har föreslagit att de får korridorer genom Litauen för trafik med järnväg och lastbilar till Kaliningrad.

För elva år sedan bröt sig Litauen ut ur det sovjetiska väldet och blev en självständig stat. Det är inte sannolikt att landet skulle finna sig i att bli kluvet i två delar med rysk kontroll över genomfartsleder. För polackerna är en sådan lösning otänkbar.

Polen hör till tätgruppen bland ansökarländerna till EU. Litauen ligger efter. I dag är det förhållandevis enkelt och billigt för ryssar i Kaliningrad att få visum till Polen. Men den dag landet blir medlem i EU gäller också Schengenavtalet om passfrihet inom unionen.

Då blir det svårare för ryssarna i Kaliningrad att komma ut. Kontrollerna vid Polens gränser utåt blir strängare. Järnridån är lyckligtvis historia men en demokratisk ridå går ned vid EU:s yttre gränser i Polen. Senare gäller det även Litauens gränser.

För tio år sedan drömde en rysk guvernör i Kaliningrad om att förvandla området till något liknande Hongkong vid Östersjön.

Drömmen tyder på att han var okunnig. Hongkong har en lång historia av ekonomisk aktivitet och tillåts än i dag att sköta sina affärer, ekonomiskt men inte politiskt, därför att det är lönsamt för Kina.

Kaliningrad behöver utländska investeringar för att komma ur det ekonomiska träsket, men ovisshet om områdets framtid och det usla skämt som kallas rysk rättvisa gör att utlänningar tvekar.

Av mänskliga skäl behöver nära en miljon ryssar i Kaliningrad hjälp utifrån. De som verkligen kan bidra är Ryssland och EU. Ryssland med lagstiftning som gör utländska investeringar säkra. EU med ekonomiska satsningar.

Men för dagen sker ingenting.