Det omöjliga ordet kompromiss i Makedonien
Makedoniens utrikesminister väntades till Luxemburg på måndagen för att redogöra inför EU:s utrikesminister för läget i det arma landet. Det var nog i förbigående sagt sista gången Anna Lindh ledde mötet. Sveriges tid som ordförande går ju ut.
Makedonien mitt i Balkan har kring två miljoner invånare. Majoriteten är slaver, makedonier och kanske en tredjedel albaner. Landet bröt sig ur Jugoslavien 1992 och förklarade sig självständigt. Redan då fanns spänningar mellan makedonier och albaner, och inbördeskriget i Kosovo gjorde läget värre. Albanska flyktingar från Kosovo strömmade till Makedonien. Idag går flyktingströmmen den omvända vägen, albaner från Makedonien till Kosovo.
Den albanska UCK-gerillan i Kosovo var en terrorrörelse. Den tycks numera vara avväpnad, och relativt lugn råder i provinsen. Kosovo är som man vet ett internationellt protektorat på obestämd tid. Områdets framtid är oviss – självständig stat eller tvångsanslutning till Serbien, dit provinsen alltjämt hör formellt.
Hur som helst finns många uppgifter som tyder på att UCK-gerillan har spelat en aktiv roll i Makedonien. Albanerna i det landet bor i en bred remsa i väster, mot gränsen till Kosovo och Albanien.
Albanien är ett ruttet och fattigt land som spelar en dyster roll i flera sammanhang. Från Albanien levereras vapen till landsmän på andra håll, smuggling av narkotika är en stor näring liksom smuggling av människor till Italien över Adriatiska havet.
1997 begärde regeringen i Makedonien att Nato skulle ta över den militära kontrollen i landet för att hindra att konflikten i Kosovo spred sig över gränsen. Nato sade nej.
I fyra månader har inbördeskrig pågått i Makedonien med avbrott då och då av vapenvilor som snart har brutits. I förra veckan bröt den makedonska armén en sådan vapenvila, men för dagen vilar vapen eller åtminstone så gott som. Lite skottlossning hör till den dystra vardagen.
Albanerna i Makedonien drabbas i första hand av konflikten. Den albanska gerillan söker skydd i deras byar och den makedoniska armén skjuter sönder deras hus i jakt på rebeller.
För Nato blev det betänkligt när rebeller stod någon mil från flygplatsen vid Makedoniens huvudstad Skopje. Flygplatsen är viktig för Natos:s folk i Kosovo som försörjs den vägen. Risken var att flygplatsen kunde beskjutas av gerillan.
Makedoniens armé förmår inte att besegra motståndaren och gerillan, klarar bara bakhåll och småkrig.
Den enda möjliga vägen är politiska förhandlingar som leder till fred. Men det kräver kompromisser, och det är ett närmast omöjligt ord på Balkan.
Albanska politiker under press från gerillan begär ökade rättigheter från minoriteten. De kräver att albanska blir officiellt språk vid sidan om makedoniska och så vill de ha ett eget universitet.
Styrelsen i Skopje är en skör samlingsregering som med vånda åstadkom ett erbjudande om en kompromiss till albanerna. Det skedde efter hårda påtryckningar från EU och Nato.
Den albanska sidan kom snabbt med nya krav. Albanerna ville ha en egen politisk struktur och vetorätt över alla politiska beslut av vikt. I praktiken skulle det betyda slutet på staten Makedonien.
Båda sidor lever i en drömvärld. De tror att de i huvudsak kan bestämma villkoren för en fredlig uppgörelse. Det kan ingen sida och så sjunker landet djupare i ekonomiskt och politiskt moras. Nato tvekar att gripa in. Alliansen kan sköta avväpning av gerillan på villkor att vapen har tystnat. Det lär dröja.
