Får man behandla folk hur som helst?

Utan att veta alla detaljer har jag fått höra talas om att det är oroliga tider för dagmammor i Nättraby. Föräldrarna frågar inte efter dagmammor längre sägs det. Nu ska det bli daghem åt alla och riksdagen har ju bestämt maxtaxa och så vidare.

Det väcker en hel del frågor, främst tre:

1.Det är väl inte konstigt att dagmammor inte sägs vara efterfrågade när administratörerna svarar varje förälder som frågar efter dagmamma med: ”Är det verkligen så att du vill ha dagmamma? Vill du inte hellre ha dagisplats?” 2.Dagmammor som arbetat 25-30 år anses inte behöriga för att jobba på daghem! Det låter som den där gamla sketchen som Hasse och Tage gjorde i 88-öresrevyn om att erfarenhet av att ta hand om barnen var lika med att vara utan erfarenhet.

3.Vad är det för arbetsgivare som inte ger raka besked utan låter folk gå i ovisshet i månader? SCA har ju behandlat sitt folk på det viset länge nu och i detta fall är Karlskrona kommun inte ett smack bättre. De vi talar om, dagmammorna, är bland de lägst betalda. Men ändå gör de, kanske mest av alla, det jobb som påverkar framtiden i störst omfattning.

Ska människor som arbetat med detta i 25-30 år vara värda denna behandling? Jag anser att det är orättfärdigt.

Men inhuman behandling verkar tyvärr bli allt vanligare. Jag tänker till exempel på Ericsson, som nästan har för vana att varsla arbetare och tjänstemän nån vecka före jul. Varför?

Såg i förra veckan det granskande teveprogrammet om Fondrådgivarnas etik. Unga spolingar som lyfter bonuslöner dubbelt så stora som statsministerns. Och ändå hade råden som de givit inte ens kommit upp i lika hög riktighet som om man hade singlat slant.

Liksom många andra undrar jag hur det har kunnat bli så här? Att det fattats pengar överallt där det bäst har behövts. Samtidigt har rövare och banditer inom bank- och finansväsen kunnat ha hur stora marginaler som helst. Och så kallas det ”sanering av ekonomin”. ”Omvänd Robin-Hood-politik” är en bättre benämning. Bankerna kan nog aldrig bli respektabla i mina och andras ögon mer efter detta tokiga 90-tal.

På något konstigt sätt har jag ändå en känsla av att det är de sista tiderna av den kapitalistiska epoken vi ser just nu. På punkt efter punkt visar det sig att det skulle vara smartare om vårt världssamhälle inte styrdes av jakten på kortsiktiga vinster. Människors fattigdom och de rikas girighet är det största hindret för att vi skall hitta hävstången framåt. Inte minst skulle ny teknik kunna vara till betydligt större nytta om människors behov skulle gå före den snöda vinningen. (I längden skulle det säkert gå att tjäna mer pengar dessutom. Se bara på vart vinsterna gick när Europa byggdes upp efter andra världkriget.)

Det vore väl en utmaning för vårt fina IT-län att tänka ut modeller för en värld där en människosyn liknande den kristna skulle kunna återupprättas.