Hur är det med etiken i finansföretagen?

Mitt bland alla analytikerprognoser, vinstvarningar och Nasdaq-noteringar – ni vet den där dagliga dosen marknadsporr som kallas A-ekonomi - bröt plötsligt en annan verklighet fram.

I ett reportage skildrades hur Handelsbanken i Borås gör miljonaffärer med en skalbolagsmisstänkt finansman.

Banken har lånat ut stora pengar till finansmannen och låtit 4 miljoner kronor flyta in på ett konto som han förfogar över, trots att mannen jagas för stora skulder av både kronofogden och skattemyndigheterna.

Reportaget aktualiserar frågan om etiken och moralen i finansföretagen på nytt är på väg att urholkas.

Den finansiella sektorn ska ju fungera som smörjolja i det ekonomiska systemet. Den ska vara en förbindelselänk mellan låntagare och sparare och förse företagen med riskkapital.

Den roll som banker och försäkringsbolag spelar för samhällsekonomin är så central att staten ställer speciella krav och övervakar vad som sker via Finansinspektionen.

Samtidigt är dessa finansinstitut vanliga vinststyrda företag som strävar efter att nå högsta möjliga lönsamhet.

De här två rollerna är svåra att hålla isär. Men det går om känslan för moral och etik är väl utvecklad och ständigt hålls vid liv.

Erfarenheten visar att det är lätt att falla för frestelsen att tumma på principerna när feta vinstchanser hägrar. Vi såg det under fastighets- och finanskrisen i slutet på 1980-talet.

Idag ser vi avarterna breda ut sig igen. Vi har flera stora skalbolagshärvor, insideraffärer och en alltmer utbredd skattesmitning. Horder av skattejurister marknadsför det ena fantasifulla upplägget efter det andra med löften om minskad skatt.

En stor del av denna tvivelaktiga verksamhet skulle inte ha kommit till stånd om inte finansföretagen stått till tjänst med expertis och kapital

Ett anmärkningsvärt exempel är de svenskägda dotterbolag med säte i Isle of Man, Cypern och Luxemburg som erbjuder aktiefonder och fondförsäkringar.

I teorin ska de svenska spararna själva lämna uppgift om kapitalvinster till skattemyndigheterna. Men banksekretessen är stark och så länge de svenskägda bolagen inte lämnar ut någon information till Sverige struntar alla i det.

Varför lånar svenska finansföretag sitt goda namn och rykte till sådana tvivelaktiga affärer? Den viktigaste orsaken måste vara att man vill tjäna pengar på svenskars skatteflykt.

Inom EU diskuteras en informationsskyldighet som, på sikt i alla fall, kan göra slut på en del av de smutsiga affärerna. Industriländernas samarbetsorganisation OECD driver också frågan.

Men varför sopar vi inte lite framför vår egen dörr först?

När företag med stor verksamhet i Sverige underlättar skatteflykt eller har samröre med ekonomiska skojare då bör vi reagera starkt.

Det handlar ju faktiskt om finansieringen av vår välfärd.

Både samhället och vi som konsumenter har rätt att kräva att svenska finansföretag som vill få förtroendet att sköta våra ekonomiska affärer också ser till att hålla minst armlängds avstånd till alla skumraskaffärer.