In i dimman

Telefonen ringer i högerkurvan. Bla, bla, bla, bla, bla. Telefon av; halvminuten senare ringer det igen. ”Tjena, hej?” Jag kör om den orangea bilen, trycker röd lur, slår in ett nytt nummer, trycker grön lur, sätter telefonen mot örat. Kör om igen. ”Hur kommer jag till Eriksberg?”

Det är eftermiddag och jag sitter i bilen med arbetet över huvudet. ”Glöm inte, ja visst ja, han, hon, den, det, vad är klockan?” Tänker på ett möte samtidigt som radion är på samtidigt som jag stänger av telefonen. Jag sneglar mot passagerarsätet bredvid där Svenska Dagbladet ligger och väntar på mig. Kan jag läsa, prata i telefon, lyssna på radio och köra bil samtidigt? Gärna. Min hjärna tycks inte få nog.

Svänger av mot Guö och Eriksberg, kör rakt fram, vägen smalnar av, passerar grindarna och vaktkuren vid hägnet och fortsätter. ”Javisst ja, jag kanske borde ha frågat vakten hur jag kommer till säteriet. Ja, ja, det finns nog skyltar.” Kör på. Ser skymten av en byggnad och skylten enkelriktat och vägen svänger plötsligt tvärt mot höger. Jag bromsar in. En tysk bild framför mig. Jag tittar på klockan. 15:00. Tid för samling i mangårdsbyggnaden. Var är säteriet?

Vägen är smal och tycks aldrig ta slut och den tyska bilen står nästan still. Jag glor på hastighetsmätaren: 10 km/h. ”Kom igen då.” Ilska, spasmiska ryck och en ryggradsreflex som just skall ställa sig på tutan när en stor hjort kliver över vägen framför den tyska bilen. Jag stänger av radion. Stannar bilen. Stirrar på djuret som långsamt och kungligt spatserar in i skogsbrynet och ställer sig under ett lövträd, fäller ned huvudet och tar en tugga gräs. Och en till. Den vrider huvudet och trycker nosen mot sidan av kroppen, kliar sig lätt, skakar nonchalant på huvudet, och dyker ned med huvudet i gräset. Igen.

Plötsligt ser jag en hjort till. Och en till. Lite högre upp, in i skogen. Dom står tätt intill varandra. Lystrar med öronen. Hjortkramas. Myser. Gojsar och nojsar.

Jag stänger av bilen, en sidoruta försvinner ned. Det blir tyst.

Sen hör jag fåglarna. En massa fåglar i stämmor och kvitter. Tysta ljud.

- - -

Telefonen ringer och jag rycker till, trycker röd lur och stänger av telefonen. Tittar på klockan. 15:18. Va? Kikar genom framrutan. Den tyska bilen är borta. Vad hände?

Jag börjar köra. 20 km/h. Jag spanar genom bilrutorna och ser bara gräs, träd, fåglar, vatten; en fantastisk och sagolik natur omsluter mig.

Jag andas lugnt. Det är okej, jag får komma sent.

Den här stunden vill jag inte missa.