Löneligan mer än skvaller
Lars Nyberg, en för de flesta okänd direktör i USA, var den svensk som tjänade allra mest 1999. Mer än alla NHL-spelare och koncernchefer i Sverige.
Hans inkomst på 160 miljoner kronor motsvarar ungefär 700 genomsnittliga svenska årslöner.
Att ledaren för ett medelstort amerikanskt börsföretag toppar den svenska löneligan är egentligen inte så förvånande.
Svenska direktörslöner och amerikanska sätts i skilda världar.
Den högst avlönade VD:n i USA, datadirektören Charles Wang, kammade 1999 hem 655 miljoner – dollar. Nybergs inkomst ligger strax över mitten av den amerikanska VD-löneskalan.
Med sådana fantasisummor i ersättning till de högst avlönade bygger USA ett samhälle med enorma klyftor mellan rika och de fattiga.
Sverige är – trots ökande klyftor – mycket mer jämlikt och därmed också ett land med mindre sociala spänningar, något som också svenska direktörer har glädje av.
Vi är inne i den tid på året då uppgifter om kända personers inkomster slås upp i medierna.
Är publiceringen av inkomstuppgifterna något som enbart har till syfte att kittla människors nyfikenhet och avundsjuka?
Nej. För även om skvallerfaktorn kan vara hög handlar öppenheten kring löner och skatter om något mycket viktigare.
Offentliga inkomst- och skatteuppgifter gör det möjligt för alla att följa inkomstutvecklingen i samhället. Inte bara i form av statistik och genomsnittstal utan i form av uppgifter om förhållandena för verkliga människor.
Med en konkret utgångspunkt kan man lättare formulera viktiga frågor: Är lönenivåerna rimliga? Är beskattningen rättvis? Har inkomstklyftorna vuxit sig för stora?
Utan fakta om verkliga personers inkomster och skatter skulle samhällsdebatten snävas in.
LO-Tidningen publicerar denna vecka inkomstuppgifter för 279 direktörer i svenska börsföretag. Av sammanställningen framgår att genomsnittsinkomsten för en svensk VD ligger på 5,4 miljoner kronor, d v s långt under amerikansk nivå.
Merparten av inkomsten kommer inte från tjänst eller näringsverksamhet utan från kapital- d v s aktievinster och ränteinkomster. Var femte börs-VD har faktiskt större inkomster av kapital än av tjänst.
Detta påverkar beskattningen. På kapitalinkomsterna är nämligen skatten bara 30 procent mot 55-58 procent för höga förvärvsinkomster.
Därför betalar börsdirektörerna en i förhållande till sina inkomster blygsam skatt, i genomsnitt 48,5 procent. D v s direktörerna har med råge hälften kvar sedan skatten är betald.
51 av börsdirektörer betalade t o m mindre än 40 procent i skatt. Detta ska jämföras med vanliga inkomsttagare som betalar drygt 30 procent.
Mot den bakgrunden är näringslivets ständiga skall mot de höga skatterna inte särskilt trovärdigt. Börsdirektörerna har i genomsnitt 3 miljoner kvar när skatten är betald. Deras krav på skattesänkningar känns därför inte särskilt angelägna.
Istället kan man ju ifrågasätta om stora kapitalinkomster ska ge möjlighet att sänka skatten så påtagligt. Är det verkligen meningen att skattesystemet ska fungera så?
