Lurats tro att social utslagning är naturligt

”Du efter plugget. Det fixar sig alltid. Du efter plugget. Det löser sig nog. Du efter plugget. Ta en dag i taget. Du. Jag brukar ha tur”.

Så sjöng gruppen Factory 1978, precis när klivet från nian ut i det läskiga men också lovande, lyckliga livet skulle tas.

Texten skapade trots sin ödesmättnad bara små fjärilar i magen. Skolgången hade oberoende av klasstillhörighet känts trygg och stabil.

Resurserna räknades på den tiden efter behov, med konsekvensen att det speciellt i socialt utsatta områden fanns generöst med vuxenhänder både i form av lärare och kringpersonal att hålla sig i och lära sig av.

Varje plugg erbjöd en fritidsgård, minst en kurator och minst en sköterska. Att inte bli godkänd var oerhört ovanligt.

I dag får varje elev oberoende av förutsättningar hemifrån samma statliga pengasläng.

Högst en fritidsgård, kurator och sköterska i varje inte sällan geografiskt omfattande bostadsområde är standard, om ens det.

I förra veckan presenterades konsekvenserna svart på vitt i en rapport från Skolverket som publicerades på DN Debatt.

I den sägs att var fjärde svensk grundskolelev inte godkändes i ett eller flera ämnen i fjol.

Sedan 1998 har 65 000 flickor och pojkar fått beskedet att inte ha klarat alla betyg. 30 000 kan inte börja gymnasiet på grund av missad behörighet.

Samtidigt delas allt fler höga betyg ut i den svenska skolan.

Intressant med de förstnämnda katastrofsiffrorna är att den undersökta kullen ungefär började första klass när neddragningarna i skolan inleddes.

Det sannolikt förstärkt av allt mer utsatta föräldrar har således fått ett alldeles förfärande starkt genomslag. Parallellt går samtidigt en del elever åt andra hållet. Det är inte svårt att tänka sig vilken samhällsklass deras mammor och pappor kommer ifrån, för naturligtvis slår bristen på resurser klassmässigt stenhårt.

Att resurserna inte skulle vara centrala som gärna påstås från högerhåll är inte sant, det bevisat av utvecklingen.

Ut i livet är nu alltså 30 000 unga svenskar som inte kvalificerat sig att gå gymnasiet på väg, den miniminivå som måste uppnås om det i princip ska kunna finnas något hopp.

Så hårt är det i detta kompetenskrävande, marknadsanpassade samhälle.

Har du inget att sälja uppstår problem. Det som räknas är vad som än sägs en utbildning, och det helst på universitetsnivå.

Att det skulle vara möjligt att gå den så kallade långa vägen är bara nys.

Så slås unga individer ut till följd av systemfel, som stavas resursbrist.

Så cementeras strukturellt ett klassamhälle med förutsättningar från ”himmel till helvete”, som via skolan förstärks när resultatet borde bli det motsatta.

Ett av de grundläggande problemen är att vi under 90-talet matats med att det måste vara så här, lurats att tro att social utslagning av barn är något naturligt.

Men vi som hade lyckan och privilegiet att få lära oss lira pingis i den till och med på helger i skolan öppna fritidsgården och gick i klasser med högst 20 elever går inte på den predestinerade förklaringen med grymma konsekvenser.

Vi vet att det finns alternativ, inte minst för att det var vår stora livslycka att med jämlika möjligheter oavsett föräldrarnas ekonomiska förutsättningar få växa upp.

Men vi vet också att det kostar att kämpa sig till de resurser som måste till alla dessa svikna 30 000 20-åringar, att ekonomisk strid måste tas.

Frågan är som vanligt: Finns det egentligen någon politisk vilja till det?