Man måste veta vad man jämför med för att få det man vill ha!

I en diskussion råkade jag säga att jag tycker att det är ganska trist i Karlskrona/Ronneby. Jag fick frågan: Vad saknar du då? Tänkte att man kanske skulle utveckla det där med tristess, för det beror ju såklart på vad man jämför med.

Man kan naturligtvis inte jämföra med en storstad, som Berlin, Köpenhamn eller Stockholm. Det är ju självklart.

Men man borde ändå kunna jämföra Karlskrona/Ronneby med andra högskolestäder. Och låt mig då jämföra med Gävle, en stad som jag känner väl eftersom jag arbetat där i många år.

Gävle är en kommun som till invånarantalet är ganska exakt som Karlskrona och Ronneby tillsammans. Det finns en hel del likheter. Bakgrund som handels-, och industristad. Socialdemokratiskt styrd sedan årtionden. Borgerskap som gärna inordnar sig i diverse ordensväsen. Högskolan har flyttat in i lokaler som militären lämnat. Statliga verk finns representerade (några har dock avvecklats).

På teatersidan har Gävle: länsteater (50 årsverken), en fri grupp med egen scen i nedlagd biograf (ca 7-8 årsverken), sex eller sju amatörföreningar med verksamhet sommar som vinter. Nästan varje grupp kan disponera egna lokaler i olika Folkets Hus eller andra typer av lokaler.

Dessutom är Gefle Teaterförening en av de största i landet, med ett flertal heltidsanställda och föreställningar ges av en omfattning som vi härnere inte kan drömma om.

Sedan huserar i staden en symfoniorkester, i tre år gammalt Konserthus. I detta finns också heltidsanställd personal som ansvarar för att musikutbudet inte begränsas till det klassiska. Som om det inte vore nog finns länsinstitutionen som servar länet med konserter av olika karaktär (liksom vårt Musik i Blekinge.)

På museisidan är vi ju vi här i Karlskrona bra rustade och i Gävle har man bland annat Sveriges Järnvägsmuseum, stort länsmuseum och ett stort skogsmuseum, Silvanum.

Konsten är väl möjligen det område där Gävle får stryka på foten, deras Konstcentrum är väl ungefär knappt så stort som Båtsmanskasernen, så Kulturcentrums utställningslokaler är överlägsna. Däremot har konstnärer betydligt större chans att få betalt än vad de kan få härnere.

Och så finns på Stortorget en stor Filmstad med nio salonger.

När det sen gäller idrott orkar jag knappt ens jämföra. Att gå och se Brynäs spela ishockey var dock det allra roligaste man kunde göra i Gävle. Men även fotbollslaget knackar på dörren till högsta serien. Travet kan man ju gå och titta på om man vill förlora pengar. Den nybyggda stora simhallen med äventyrskänsla hann jag och familjen inte pröva innan vi flyttade därifrån.

För flyttade gjorde vi ju, trots detta. Hit ner där förutsättningarna för ett gott liv trots avsaknaden av det ovan nämnda är så mycket större. Klimat, ljus, bokskog och historiska miljöer. Så visst, man behöver inte klaga.

Vad som dock förundrar mig är varför det går däruppe, när det inte går här. Det är socialdemokratisk kulturpolitik som gör det möjligt däruppe. Och vem styr här?

Det är företagen som får fart på idrotten. Och vad gör företagen här? Ja, inte är det pengar som saknas i alla fall.

Nä, det är visionsyta som saknas. Utrymme för ett uppbygge som behövs. Här kanske badmintonklubben eller Hamboringen får tiotusen mer. Och då har man verkligen satsat. Hjälp mig någon att inte bli gnällig!