Mörka sociala sammanhang måste fram i ljuset

Aftonbladet publicerade i veckan ingenting annat än lysande journalistik, med den allvarliga ambitionen att svara på frågan varför högerextremism frodas.

Artikeln handlade om den unge nazisten, som 1 maj i år inför ögonen på chockerade kamrater begick självmord med ett avsågat hagelgevär.

Det skedde i skånska Klippan, den ort där han som 16-åring mördat en afrikansk flykting och också bodde.

Nazisten uppmärksammades även åren innan sin död medialt för att leda nynazismen i den delen av södra Sverige. Det nya i Aftonbladets grävande i hans liv var släkten, med tillhörande analys.

Det visar sig i och med gårdagens artikel att nazistens syster för närvarande sitter i fängelse för att ha huggit en kniv i en invandrare.

Vilken är då den gemensamma nämnaren mellan henne och brodern? Pappa heter Keith Cederholm, tidigare känd för att ha fått hjälp att bli frikänd av Jan Guillou i det så kallade ”raggarmålet” på 80-talet. Keith Cederholm eskorterades liksom sin dotter till sonens begravning med fångvaktare.

Men till skillnad från sina barn är han inte nazist utan snarare politiskt omedveten.

Däremot är Keith Cederholm grovt kriminell, tung narkoman och i dag dömd till ett åtta långt fängelsestraff som han sitter av på Hall. Plötsligt rullas en helt annan historia upp än den vanliga med unga, onda nazister i fokus.

Läsaren konfronteras smärtsamt med en bräcklig familj: En pappa som suttit stora delar av sitt liv i fängelse. En utsatt mamma som inte fått hjälp. Barn, där det sociala arvet sannolikt spelat en stor roll för att de två blivit nazister. Pojken, som i en ny skolklass av en lärare presenteras som ”son till en mördare”.

Det kanske mest tragiska är att skola och mamma tidigt försökte slå larm om att pojken inte mådde bra. Den sista tiden förvärrades hans psykiska hälsa, sannolikt för attt han befann sig i en brytningstid mellan nazismen och ett annat, mer värdigt, liv. Något dygn innan han begick självmord sökte han förgäves hjälp på psykakuten, berättas i artikeln i Aftonbladet som bland annat avslutas med:

”De här syskonen har varit förlorare hela sina liv. Genom nazismen får de upprättelse, blir fruktade och sedda. De kunde lika gärna bli något annat som fruktas. Att vara fruktad är ett surrogat för att bli älskad”.

Det säger Anders Carlberg i Aftonbladet. Han grundade Fryshuset, arbetar med unga högerextremister och känner väl till historien om Keith Cederholms barn.

I en debattartikel i samma tidning med rubriken ”Vi bär alla vårt ansvar” undrar dessutom Anders Carlberg varför medierna inte tidigare dragit fram det intressanta familjesambandet: ”Förklaringar om sociala sammanhang är i dag alldeles för ointressanta. Demoniserade odjur verkar sälja bättre.

Men att presentera bakgrundförklaringar är inte samma sak som att att försvara eller ens förstå. Vår sympati är självklart på de drabbades sida, men människan har samtidigt fått förmågan att fånga verkligheten i mer mångfacetterade bilder än svart och vitt”, skriver Anders Carlberg. Han pekar dessutom på en rad andra i själva verket inom forskningen kända, men i dag förnekade, fakta: De flesta som sitter i fängelse har aldrig haft en nära relation till en vuxen man. Att aggressivitet ofta är undertryckt rädsla, skuld och skam - inte sällan skapad till följd av det sociala arvet. Att vi alla genom att inte göra något bär ett ansvar för att dessa barn som egentligen är offer mot sin vilja utser andra offer. Inte i dag politiskt korrekta åsikter.

Historien om Keith Cederholm och hans barn bevisar heller inte det sociala arvet som hundraprocentigt.

Men den indikerar ett klart samband, som dessutom syns alldeles för ofta om någon bara orkar och är motiverad att undersöka. Frågan lyder: Varför är så få villiga att göra det? Är det för att vi i så fall själva blir inblandade och tvingas ta ansvar? Eller är det någonstans i grunden en konsekvens av ett devalverat människovärde?