När avregleringar leder till full folkstorm
Helgerna kom förutom snöfall att bli folkstormarnas tid, med två parallella proteströrelser som tragiska tecken i tiden.
FOLKSTORM ETT: 10 000-tals svenska hushåll tvingades fira in 2001 på 1800-talsvis efter det att snönedfall skapat strömlöshet. Den uppretade kommentaren ”satsa gärna på bredband och mobilnät - men ge oss först vår elektricitet!” blev inte ovanlig.
Folk undrade till mans vad elbolagen håller på med, och kunde inte riktigt få ihop varför nätet hållit tidigare men plötsligt brister. Så exceptionellt hade ju ändå inte vädret varit.
FOLKSTORM TVÅ: Inför trettondagshelgen havererade återigen Nordbankens system, med konsekvensen att det helt enkelt blev omöjligt att ta ut pengar. Kunder hotades alldeles förståeligt med att byta bank. Intressant är att de går att hitta gemensamma nämnare mellan de två situationerna, som på olika sätt hotar i vardagen. Branschledande Vattenfall och Nordbanken var tidigare samhällsdrivna enligt dåvarande, blandekonomiska modell.
Båda företagen är i dag fortfarande helt respektive delvis statligt ägda, men har i och med de nyliberala politiska vindarna som blåst de senaste decennierna satts med vinstkrav.
Nordbanken beter sig i dag således ungefär som konkurrenterna, med en kundovänlig strategi som går ut på att ta ut så mycket avgifter bara möjligt är i kombination med slimmad organisation (=försämrad service). När nu Vattenfall hamnar i blåsväder till följd av strömlösheten har det dessutom visat sig att bolaget sedan avregleringarna av elmarknaden rationaliserat bort mellan 35-40 procent mannar och maskiner (källa: fackförbundet Seko).
Också den organisationen har alltså på kort tid slimmats, och i båda fallen med i själva verket väntade konsekvenser.
Neddragningar riskerar som ett brev på posten att drabba verksamhetens standard. Problemet är att de aktuella fallen inte gäller vilka näringar som helst utan ekonomisk hantering och ett elnät människor måste sägas vara livsbasalt beroende av.
Idén med att inte kommersialisera samhällets infrastruktur var också just att vinstkrav ofelbart riskerar att gå ut över kvalité och jämlik rättssäkerhet. Inte blev det hellre bättre och billigare, som påståtts, utan dyrare och sämre. Vänder man på resonemanget är det alltså möjligt att konstatera: Vad som skulle kunna placeras in under paraplynamnet privatiseringar - allt ifrån vinstkrav till utförsäljningar - riskerar om inte tillräckliga krav ställs i värsta fall att hota samhällets säkerhet.
Åtminstone när det gäller elbolagen verkar inte det faktiskt faktumet ha tagits på tillräckligt stort allvar.
För vad har dessutom kommit fram? Jo, att en del av de myndigheter som tidigare hade i uppgift att ställa regionalpolitiska krav och övervaka att intentionerna när det gäller elförsörjningen efterlevs också satts med vinstkrav. Vad har då blivit följderna där? Förstås slimningar, med försämrade möjligheter att sköta även det uppdraget.
Att inte den svenska regeringen övervakat avregleringarna bättre är ingenting annat än oerhört förvånande.
Att det riskerade att bli just på det här sättet borde inte ha tagit speciellt en socialdemokratisk regering på sängen.
Utvecklingen sker ju så att säga helt enligt marknadens mer nedtystade men ändå lagar - att vinstkrav gärna klämmer.
Minimi måste nu kraven på samhällets basala verksamhet skärpas upp och efterlevas.
Det hela måste få kosta.
Den senaste veckans folkstormar för oss dessutom ofelbart in på nästa område för kommersialisering: Vården, med mångmiljardintressen i bakgrunden. Smart vore att hålla de här i och för sig gamla men sorgligt bortglömda lärdomarna mer aktuella om det, Gud förbjude, sker. Händer samma sak på det området handlar det inte längre om att plötsligt stå utan pengar eller att drabbas av strömlöshet. Utan bokstavligt om liv, och där måste vi väl ändå sätta en gräns?
