Politikernas främsta uppgift är att skapa framtidstro

Det är nu bevisat att positiva förväntningar påverkar slutresultatet. I ett upprepat experiment har laboratoriepersonal fått två råttstammar att undersöka.

Den ena råttstammen har påståtts vara mer duglig och trots ett ”objektivt” förhållningssätt från laboratoriepersonalen har råttorna i den ”dugliga” stammen klarat sina uppgifter bättre.

Poängen är att de olika stammarna egentligen tillhör samma stam. Slutsatsen av detta är att det finns en mental kommunikation som påverka sammanhanget och har vi höga och positiva förväntningar så går det helt enkelt bättre.

Det är märkligt att vi skall behöva bevisa detta vetenskapligt. Är det egentligen inte en

självklarhet att om vi tänker positivt så ökar våra förutsättningar att lyckas än om vi redan från början har inställningen att saker och ting inte går. Fast det är klart, det som inte går att mäta och väga finns inte? Det är dessvärre begränsningen i vår tids religion – vetenskapen.

Jag tror att det är samma sak med tillväxt. Om du och jag har hopp om framtiden, om vi känner positiv förväntan, så påverkar vi även utvecklingen i den riktningen. Därför känns det nästa kriminellt när jag dagligen slår upp dags- och kvällstidningar, ser på tv-nyheter och lyssnar på radio, där allt, allt, allt fokuserar på den negativa spiralen.

Löpsedlarna skriker ut hemska domedagsprofetior om börsens svart hål, i ”Fem frågor på stan” frågar man allmänheten om de är rädda för att förlora jobben, i intervju efter

intervju kan jag läsa om konkurser, svikande trender, minskande konsumtion och allomfattande deppighet inför den mörknande framtiden.

Blä, säger jag. Blä, blä, blä. Om det är något i vår värld som borde regleras i lag så är det negativismen.

I torsdagens riksdagsdebatt kunde man höra följande ord från finansministern: ”Vi går från ett extremt gott till ett mer normalt konjunkturläge.” Och jag undrar lite vad hans föreställning egentligen är i förhållande till tillväxt.

Idén om att det finns en ”normalitet” i framtidsoptimismen tycker jag är minst sagt olycklig. Är det egentligen inte så att vi själva väljer var vi skall sätta dessa gränser?

Dag Rudqvist, som är en klok person, brukar göra en jämförelse mellan vinst och förlust i företag, kontra vinst och förlust i en människas liv. Han menar att vinsten för människan är glädje – och förlusten för oss det samma som olust. Ju mer glädje vi har haft i våra liv – desto svartare siffror återfinns på vår resultatrapport vid slutet av dagen. Och har vi ett

överskott av olust visar siffrorna röda.

Så enkelt, men ändå så centralt.

Därför borde rimligtvis det finns ett sammanhang mellan ekonomisk tillväxt och mänsklig tillväxt. Ju större framtidstro vi har, desto högre blir tillväxten. Smaka på den.

Uppgiften som våra politiker står inför är alltså att skapa framtidstro. Lycka till.