Ta av er maskerna ni som demonstrerar!

Jag åkte till Göteborg. Föraningen om att något var på gång kunde jag läsa i tidningen dagarna innan och än värre blev det när jag lyssnade på radio under bilfärden upp. Jag och fyra andra SSU: are hade planerat för att gå på en mängd olika föreläsningar och debatter. Tyvärr fick vi återvända hem tre dagar senare med helt fel erfarenheter från ett toppmöte.

Programmet för vår resa var spikad. Vi skulle bo hos en kompis, och under dagarna lyssna till olika föredragshållare. Tältet med de olika ungdomsförbunden var stort och agendan för dagarna diger. Jag kan förstå att en folkopinion kan få alla polisens hjälmar att bli numrerade. Men att delar av samma folkopinion väljer att delta i ett demonstrationståg där 400 maskerade ungdomar går är skrämmande.

Alla har rätt till en fri åsikt, men att dölja ditt ansikte visar att du vill gömma dig och inte stå för din åsikt. Fegt. Att säga att polisen provocerade är direkt felaktigt. Att bryta upp gatstenar och kasta den mot polisen är däremot provocerande. När den svenska regeringen, som första land, skapar ett öppet forum och en dialog med grupper som har en annan uppfattning, ser jag detta som en möjlighet till vettig diskussion. Upploppen i Göteborg kommer att inskränka på denna öppenhet och förutsättningen för att denna möjlighet skall ges ingen är liten.

Vi lever i en demokrati och har folkvalda som styr vårt land. Oavsett vad vi tycker om besluten är majoriteten bakom de folkvalda. Vi kanske inte alltid samtycker i det som bestäms. Men att därifrån välja att ta steget ut och krossa alla skyltfönster på Avenyns ena sida, drabbar bara vanliga arbetare, som försöker tjäna sitt uppehälle. Folk var livrädda och förstörelsen var enorm. Till vilken nytta?

Detta är fel sätt att angripa kapitalism och multinationella företag. En känsla av total anarki och kaos drabbar vanliga människor. Vi stod ett gäng SSU: are och skrek åt de tysta vandalerna som timmarna innan vandaliserat Göteborg: Ta av er maskerna! Hur kan vi tillåta att dessa får delta i en vanlig demonstration. Jag vet att vi inte kan utesluta någon från att delta. Men känslan av att ge sitt tysta godkännande kröp längs ryggraden. Vi ger vårt tysta medgivande och har därmed sagt okej till vad de har gjort och kommer att göra.

När delar av de olika politiska ungdomsförbunden dessutom skriker: Jag var där och drabbades av polisens övervåld så börjar jag undra. Vi var också där. Vår grupp valde att gå undan. Vi ”drabbades” aldrig av polisen. Du har ett val att välja var du ska stå. Som i min förra krönika kan jag ju konstatera att huliganerna och vandalerna fick enorm uppmärksamhet.

Precis vad de själva ville. De kämpade mot kapitalet, och de stora företagen, men kan ändå ringa i sin Ericssontelefon och säga: ”Berätta för alla andra demonstranter att de är farligt att ge sig ut på stan ikväll för att polisen är här”

Naiva Sverige trodde att vi inte kunde drabbas. En folkopinion älskar nu sina poliser och utredningar sätts igång.

Vad var det som gick fel och hur kunde det hända? När extrema grupper tar över vardagen och skapar ett kaos, då har vi ett problem.

När en minoritet tror sig veta vad som är bäst för ett helt folk och tar saken i egna händer, då har vi ett problem.

När maskerade aktivister springer in på området, medgatstenar i händerna och ska attackera MUF och LUF för att de ”representerar” kapitalet, då har vi ett problem. Här är framtidens terrorister.

En fara för hela samhället.