Tyvärr har socialdemokratin inte erövrat valfrihetsbegreppet

För mig handlar socialdemokratin i grunden om två saker: frihet och jämlikhet. Blickar jag tillbaka på 1900-talet har socialdemokratin framförallt varit ett jämlikt frihetsparti. Men i början av 70-talet - och fram till nu - har friheten ofta stått tillbaka för den kollektiva

jämlikheten. Utan frihet blir verkligheten en socialism utan hänsyn till individen och minoriteterna. Och då börjar det lika ett totalitärt system.

För mig är tanken på valfrihet i grunden en socialdemokratisk värdering; att alla, oavsett ekonomiska förutsättningar, skall ha möjligheten att välja sin skola, sin barnomsorg, sin läkare, sitt sjukhus, och så vidare. Det innebär att vi tillsammans ansvarar för en gemensam finansiering av våra trygghets- och välfärdssystem, men att var och en kan välja hur just han eller hon vill ha sitt liv utformat.

För mig är inte jämlikhet att alla går i samma skola, utan att alla går i en skola som kan stötta varje enskild människa på bästa möjliga sätt. Och eftersom vi alla är väldigt olika, så krävs det därför olika sorts skolor och inlärningsmöjligheter. För mig finns det inget egenvärde i att staten skall vara genomförare av utbildning och sjukvård. Snarare tvärt om. Jag tror nämligen, av egna erfarenheter, att när människor både får ansvar och

makt över sin verksamhet och sitt arbete, blir resultatet så mycket bättre.

Sedan förstår jag inte varför socialdemokratin är så rädd för konkurrens. Konkurrens utgör inget hot, utan är en fantastisk möjlighet för oss konsumenter och medborgare att ständigt få bättre tjänster och produkter levererade till oss. Vi konsumenter kan genom konkurrensen göra aktiva val som förändrar marknaden.

I grund och botten är det så en demokrati är uppbyggd; vart fjärde år går vi till val och väljer vem och vilka som vi vill skall representera oss i riksdag och regering. Den som vi inte upplever sköter sig åker så småningom ut. Rädsla för konkurrens handlar om brist på självförtroende som nästan alltid bottnar i vetskapen om att den verksamhet man bedriver egentligen inte är tillräckligt bra.

Oftast invänder sig socialdemokrater mot tanken att någon annan än staten skall tjäna pengar på människors kunskapsbrister eller sjukdomar. Jag har svårt att förstå logiken i det resonemanget. Om målet är att människor skall få den bästa skolan eller den bästa sjukvården, spelar det då någon roll om och vem som tjänar pengar på detta, så länge kostnaden är den samma - och så länge som vi alla tar ett gemensamt ansvar för finansieringen? Borde det inte vara viktigare för oss att vi verkligen ger människor möjligheten till

något bättre?

Sedan kan jag verkligen fråga mig var gränsen går för resonemanget. Varför tycker vi det är okej med tandläkare i privat regi (med statlig finansiering) – men inte allmänläkare eller lärare? Varför är det okej att tjäna pengar på människors karies, men inte människors hemorrojder? Vilka värderingar styr detta? Och för mig med hål i tänderna är det väl viktigare att jag får den bästa behandlingen, med det bästa resultatet, än vilket

syfte tandläkaren har som gör det. Jag går hellre till en tandläkare som är duktig och som vill tjäna pengar på mig - än till en oskicklig tandläkare som inte vill tjäna några pengar alls (utan egentligen bara spendera dem).

Ja, ja. Tyvärr har socialdemokratin inte erövrat valfrihetsbegreppet. Det beror inte på att friheten inte ryms inom socialdemokratins värderingar, utan att ledarskapet inom partiet inte klarar en öppen diskussion med en trångsynt och konservativ väljarkår. Samma väljarkår som tror att frihet är ett borgligt påfund för att öka klassklyftorna och som därför motsätter sig varje förändring som ger individen makten över sitt eget liv.