Uranhot i krig verkligt eller inbillning?
En våg av oro och fruktan går över Västeuropa. Anledningen är farhågor att soldater i Kosovo riskerar att dö i lung- eller skelettcancer. De skall ha utsatts för rester av pansarbrytande ammunition som amerikanerna använde. Spetsarna har förstärkts med utarmat uran eller urandamm. Likaså har skalet i pansarfordon förstärkts med samma legering, vad man vet.
Politiker i tre länder har varit mest oroliga, Italien, Portugal och Tyskland. I fallet Italien är skälet nog parlamentsval i april. I Portugal hölls presidentval i söndags och i Tyskland råder redan lätt valfeber trots att det är mer än ett och ett halvt år kvar till nästa val till förbundsdagen. I Sverige har politiker och militärer hittills tagit lugnt på frågan.
Det har varit tyst i Storbritannien och Frankrike. Vad man vet finns samma slags ammunition i båda ländernas arméer.
Detta slag av pansarbrytande ammunition med tillsats av urandamm finns i USA:s försvar sedan 1978. Projektilerna finns på en typ av attackplan som kallas A-10. Knappt tio cm av nosen består av sådant förstärkt stål. Projektilen innehåller ingen sprängladdning, men om den tränger igenom höljet till ett pansarfordon antänds den och det är ute med besättningen.
Under kriget mot den serbiska armén i Kosovo avfyrades omkring 31 000 sådana projektiler, enligt amerikanska uppgifter. De flesta sattes in i ett bälte mot gränsen till Albanien.
De amerikanska uppgifterna lämnades ut på begäran av FN:s miljöorganisation Unep. Enligt amerikanska källor var var femte projektil från attackplanen försedd med uranspets. Alla andra var av konventionell typ. Enligt svenska beräkningar avfyrade amerikanska attackplan i Kosovo mellan 50 och 100 projektiler vid varje angrepp, alltså tio till 20 med urandamm, och det i små områden på kring 500 kvadratmeter.
FN-organisationen Unep gjorde en noggrann undersökning av uranprojektilernas möjliga verkan i Kosovo, inte de militära effekterna, utan möjliga följder för människor och miljö. Resultatet var att i hål i marken, där projektilerna hade slagit ner utan att träffa mål, kunde lätt förhöjd strålning av uran mätas. Likaså där serbiska pansarfordon hade träffats. Metallrester från projektiler och sprängda pansardelar visade inslag av uran, som på vissa villkor kunde vara farliga.
Därför varnade Unep för att använda grundvatten i närheten av begränsade förgiftade området, likaså att låta kreatur beta där och att låta barn leka på sådana platser. Små barn stoppa ju gärna jord i munnen. Likaså varnade Unep för att samla ihop metallstycken från förgiftade områden en maning till vuxna i Kosovo. Men det är inte tal om att hela landområden är förgiftade, försäkrade Unep.
Uran är ett ord som är laddad med oro och skräck. Man måste ha respekt för människors oro att deras soldater har blivit obotligt sjuka i Kosovo. Fast man kunde mena att oron i första hand borde gälla de människor som bor i området.
Det är inte fråga om att tro på uranfaran utan att undra hur pass sannolik den är. Det sagt med all respekt för människors oro.
Förutom Unep har två ansedda amerikanska forskare sökt svar på frågan. Den ene är en känd motståndare till kärnvapen. Deras slutsats är att det är osannolikt att inverkan av uran får någon mätbar följd för folkhälsan i Kosovo eller tidigare i Irak.
Man kan tillägga att generalstabschefen i den serbiska armén har sagt att hans soldater inte har fått uranskador i Kosovo, hur han vet det.
Källan till uppståndelsen är en något tvivelaktig amerikansk biolog som heter Roger Coghill. Han har påstått att uranprojektilerna i Kosovo leder till att minst 10 000 människor där dör i cancer. Vad man vet försörjer han sig på att sälja ”supermagneter” som skall bota sjukdomar.
En enkel fråga om trovärdighet är om man skulle köpa en begagnad bil av någon. Knappast av Coghill.
