Utvecklingen inom EU har fått sig en knäck

Förra veckan ägde två val rum på de Brittiska öarna. Först var det parlamentsval i Storbritannien och sedan folkomröstning på Irland. Det förstnämnda ledde, precis som de flesta trodde till en valseger för Tony Blair. Det andra innebar emellertid en chock för många. Nice-fördraget som var framtaget under så stor vånda befanns plötsligt ogiltigt i och med att ett av EU-länderna sade nej till det samma.

Båda dessa val kommer att få konsekvenser för EU, vilket blir ämnet för dagens krönika. Efter Tony Blairs valseger andades nog många ut i EU. Alternativet var en konservativ regering som tydligt har profilerat sig som EU-skeptiska och framförallt fientliga mot att byta ut pundet mot euron. Ledningen för Labour har emellertid öppnat upp för att gå med i EMU. Den fråga man emellertid måste ställa sig är om Blairs valseger verkligen betyder att man närmat sig detta beslut.

Jag tvivlar starkt på detta. Seriösa ekonomer i Storbritannien verkar se en framtida EMU-anslutning som något som inte ligger i korten de närmaste åren. Det engelska pundet har en stark ställning. Dessutom har man utlovat en folkomröstning inför ett eventuellt medlemskap. Det verkar svårt för politikerna att få folket att rösta som politikerna vill i denna fråga.

Det leder oss över till nästa val, det på Irland. Valdeltagandet i denna omröstning var inte speciellt stort men det illustrerar tydligt ett av Europasamarbetets problem. I de flesta EU-länder verkar det väcka starka och heta motreaktioner, men de som är för är ofta ganska ljumma i sina känslor.

I Irland har det tidigare funnits ett starkt stöd för medlemskapet. Det har funnits fog för detta. Irland har uppenbart vunnit på att vara med. De tillhör de länder som går med stora överskott när avgiften till EU dras från de bidrag som pumpas in i landet. Tidigare har detta faktum avspeglat sig i folkomröstningarna om Men nu verkar det plötsligt som denna ja-övervikt vänts till sin motsats.

Att man sa nej slänger grus i maskineriet för svensk del. Nice-fördraget var en viktig byggkloss för att klara utvidgningen österut. Något som Sverige ser som sin främsta uppgift under sin tid som ordförande. Nu har denna byggkloss inte visat sig vara mycket värd. Hittills har bland annat Göran Persson försökt låtsas som om detta inte spelar någon större roll.

Men folkomröstnings-nejet säger något som man bör ta i beaktning. EU-projektet har ett svagt folkligt stöd. Så gott som alla länder brottas med sin folkliga opinion i en eller annan fråga. I Storbritannien, Danmark och Sverige finns inget stöd för att gå med i valutaunionen. I Tyskland och Österrike finns en stor rädsla för att utvidgningen av EU ska leda till en arbetskraftsinvandring. I andra länder är man rädd för att utvidgningen ska leda till en urholkning av jordbruks- och regionalpolitiken.

Mycket pekar mot att den ganska snabba utveckling mot ett Europas Förenta Stater har fått sig en knäck under det senaste året. Personligen så tror jag att vi kommer att få se en långsammare och kanske mer splittrad utveckling under de kommande. En utveckling där vissa länder kanske närmar sig varandra ytterligare medan andra väljer andra vägar och förhållningssätt till europasamarbetet.