Varför kommer man på det bästa efteråt?
”Vad kan Göran Persson som ordförande för EU göra för att få Blekinge att växa ännu mer?”, sa hon och log. Jag satt mest och tjurade över Perssons brist på symboliskt ledarskap i EMU-frågan för att ta chansen att i direktsänd tv uppmana statsministern och tillika EU-ordföranden till följande: Bygg vägar, järnvägar och flygplats som anstår en tillväxtregion med ambitioner. Satsa på högskolan och gör den till ett universitet, med ökade resurser för forskning och utveckling inom branschområden som IT, hälsa, transportinformatik, telekom, Östersjöfrågor och utbildning/pedagogik. Gör Blekinge till Sveriges framsida mot de nya demokratierna (och förhoppningsvis snart EU-medlemsländer) i öster och ge Östersjöinstitutet i uppdrag att koordinera detta. Se till att Sverige går med i EMU och att blekingska företag ges samma möjlighet att konkurrera på den europeiska marknaden. Verka för en EU-gemensam näringslivspolitik med EU-aktiebolag och ett gränsöverskridande regelverk. Decentralisera makten och ge Blekinge större frihet över sina medel. Ta Landstinget och Karlskrona Kommun i örat och be dem skaffa sig ett kulturprogram värt namnet. Gödsla med pengar på duktiga individer istället för byråkratiska institutioner. Satsa på talang framför gammal-man-med-makthängslen. Var mer radikal, mer öppen och skapa framförallt mer delaktighet. För att nämna något.
Det är sånt man kommer på. Efteråt.
Andra saker kommer man på under tiden. Som att man är så jävla trött på att framställas som en företrädare för den nya ekonomin och IT-branschen. Som att man dagen efter tv-sändningen kommer på att man är mycket snyggare med sid- istället för mittbena. Som att man faktiskt trivs i studion och att adrenalinet pumpar i hela kroppen för att det är så kul.
Annars var det ganska spännande att träffa alla ”panelister” (vi som satt i panelen), som studiovärdinnan kallade oss. Eller, som Svenska Dagbladets tv-recensent kallade oss, ”ungdomseliten”. Elit kan jag verkligen förstå när jag i pausen frågade LUF-ordföranden varför hon inte gillade Tobin-skatten. ”Jag trodde LUF var FÖR globala skatter.” ”Jo, ja vet”, svarade hon. ”Men det är inte så tv-mässigt.” Tjena.
Eller den nya MUF-ordförande som bara pratade om alla den medieexponering som hon fått under sina första sex veckor på posten. Den känns helt tragiskt att unga politiker redan är så förstörda av politiken. Fast å andra sidan så kan jag
förstå dem. Till politikens villkor hör tydligen att man de första 20 åren måste klättra inom hierarkin för att kanske sedan, någon gång, kunna påverka skeendet. Då känns det rätt schysst att kunna sitta där i studion inte representera någon annan än sig själv.
Efter direktsändningen åkte jag direkt till Arlanda för att ta flyget hem. Jag tyckte det kändes helt märkligt att alla människor stirrade på mig och hade svårt att förstå att alla dessa människor bara någon timma tidigare hade följt ett halvtrist debattprogram om EU och dessutom kände igen mig. Väl hemma förstod jag dock varför allt detta stirrande: med all tv-makeup såg jag ut som en transvestit i kostym och mittbena. Fifteen minutes of fame. Tjena.
Ja, ja. För säkerhets skull säger jag det igen: ”Jag TROR INTE på den nya ekonomin och jag ARBETAR INTE med IT, utan med människor.” Fast å andra sidan. Just det kanske är mitt grundläggande problem. Och just DET, kan jag i alla fall inte skylla på vare sig EU eller Göran Persson.
