Varför stagnerade reallönerna?

Nu stiger reallönerna i Sverige lika snabbt som i slutet av 1960-talet igen.

Mellan 1995 och 1999 ökade reallönerna i genomsnitt med hela 20 procent.

Glädjebeskedet från Statistiska Centralbyrån nyligen ska ställas mot en annan uppgift från samma källa, nämligen det dystra faktum att

reallönerna i Sverige först 1997 överträffade nivån från 1976.

Bakom oss har vi alltså en reallönesvacka som sträcker sig mer än 20 år tillbaka i tiden! Det är ett skrämmande facit som borde föranleda rejäl

debatt och som vi också bör dra lärdomar av.

Varför stagnerade reallönerna i Sverige?

Grunden för stigande reallöner är att produktiviteten ökar, d v s att vi producerar mer per arbetad timme.

Men det var inte produktivitetsförbättringar som fattades under 1980-talet och 1990-talets första år. Mellan 1980 och 1997 förbättrades

produktiviteten 1, 8 procent per år. Reallöneutrymmet ökade dessutom ytterligare med några tiondels procent tack vare billigare olja.

Varför ledde inte det till ökade reallöner? Problemet var att reallöneutrymmet kom att användas till annat, som in sin tur kan förklaras av

obalanser i ekonomin.

En del handlar om företagens vinstutveckling. Under 1970-talet hade löntagarna tagit ut mer i reallön än vad produktivitetsökningen medgav,

vilket innebar att man lade beslag på också en del av vinstutrymmet.

För att återställa mer normala vinstnivåer – nivåer som förmår locka till investeringar - behövde alltså vinsterna öka igen på 1980-talet. Där

försvann en del av reallöneutrymmet.

Man kan också beskriva det så att efter fackets starka 70-tal kom baksmällan 1980-1995.

En annan del gick till dyrare import till följd av de devalveringar som tillgreps för att bevara konkurrenskraften. I grunden var problemet att

arbetskraftskostnaderna drivits upp.

Den tredje stora biten av reallöneutrymmet intecknades av de skatter och avgifter som behövdes för utbyggnaden av den offentliga sektorn.

Det blev helt enkelt ingenting över till reallöneökningar.

Tittar vi på läget idag kan vi konstatera att det ser helt annorlunda ut. Företagens vinstnivåer är snarare för höga än för låga. Sverige har inga

problem med en hög inflation som försämrar konkurrenskraften och långsiktigt försvagar kronan.

Skatter och avgifter har sjunkit. Problemet är snarare att se till så att den offentliga sektorn inte dräneras på för mycket resurser. Med fortsatt

stark produktivitet är alltså utsikterna för framtida reallöneökningar goda – förutsatt att vi inte skapar nya obalanser.

Samtidigt ska man komma ihåg att genomsnittstalen döljer en mångfasetterad verklighet. Många sitter fortfarande ekonomiskt trångt.

Ensamma mammor och barnfamiljer har visserligen också fått reallöneökningar, men deras disponibla inkomster har under 1990-talet naggats i

kanten av ökade avgifter och försämrade förmåner.

Med höjda barnbidrag och flerbarnstillägg, kompensation för egenavgifter och maxtaxa i barnomsorgen – och reallönelyft – förbättras nu även

läget för dessa grupper.