Vem ställer krav på väljarna att visa ansvar?
Hur enkelt är det egentligen att vara medborgare i dagens samhälle? På ett
plan är det utomordentligt enkelt: det finns rutiner och funktioner för det
mesta i samhället och ids man inte göra något själv så löser sig det mest
ändå. Det finns till och med människor anställda av samhällsnyttan för att
hjälpa en med sånt.
Men på ett annat plan är det fantastiskt svårt. Vi lever i en allt mer
komplex värld där kraven som en demokrati har på varje enskild medborgare är
otroligt stor. Alla dess komplicerade frågor som man helst bör förhålla sig
till: EU och EMU, globalisering, pensionsförsäkringar, sjukvårdssystem,
arbetslivsfrågor, jordbrukspolitik, bostadsfrågor, utbildning,
biståndsarbete - för att nämna ett litet, litet urval.
För hundra år sedan drev arbetarrörelsen att utbildning var verktyget för
människans frihet. Då fanns det inga rättigheter - utan bara en massa
skyldigheter för mig som medborgare; skyldighet att utbilda mig, att skaffa
mig kunskap, så att nästa generation skulle ha bättre förutsättningar att
själva fatta aktiva val. Frihet. Det fanns även skyldighet för mig att delta
i samhällsbyggandet; att vara så upplyst att demokratin verkligen kunde och
skulle fungera.
Hundra år senare verkar vi tro att vi vet allt vi behöver veta. Och att
demokratin sköter sig själv med val vart fjärde år. Det finns inte längre
några skyldigheter för mig som medborgare (möjligtvis att betala skatt),
bara en massa rättigheter. Det finns inte längre några krav på oss. Och inte
är vi förmögna till självkritik heller.
Däremot kan vi ställa krav. Jävlar. Inte minst på våra politiker. Vi jagar
dem med blåslampa för en obetalt Toblerone, vi avsätter politiker som
inte har koll på sin privatekonomi, vi hånar de osynliga ministrarna, vi
snackar om den ökade mediokratin. Medelmåttornas kosmos.
Hallå. Vad är det för pöbel vi har i Sverige? Vad är det för
medborgare som klagar på politikerna, men inte själva känner ett ansvar för
att upprätthålla samhällsbyggandet? Vad är det för medborgare som tror att ”jag” inte har ett personligt ansvar för att sätta mig in i dagspolitiska
frågor. ”Måste vi prata politik - det är så tråkigt. Jag kan inget. Jag
tycker politiker är så tråkiga. Politik är trist. Och svårt. Och - jag orkar
helt enkelt inte. Tid har jag inte heller.”
Jag vill bara skrika: ”Du är så jävla klen i huvudet.” Det är
ditt fucking ansvar att veta allt om EMU. Det är ditt förbannade
ansvar att engagera dig politiskt om du tycker att dagens politiker har
mindre moral än du. Det är din skyldighet att inse att du inte vet
tillräckligt, att du är populist, att du är ignorant, fördomsfull,
odemokratisk, konspiratorisk och allmänt lat. Du skall skämmas för hela
nästa generation som kommer att vara slavar under okunnighetens och
mediokratins docusåpasamhälle.
Vad gör då politikerna? Nada. Dagens politiker vågar inte ställa några krav
(den siste som vågade var Olof Palme). De vågar inte stå upp och skrika: ”
Jag anklagar?” (”Tänk om någon tycker att jag är moralist. Ve och fasa.”) De
vågar inte säga det som alla politiker redan vet: ”Håll pöbeln på mattan och
styr i det tysta.” ”Väljarna kommer ändå aldrig förstå vad vi håller på
med.” Och vi väljare är så fruktansvärt tjocka i huvudet att vi inte ser
vad som händer.
Visst. Ställ du krav på dina politiker. Men, låt den person som är mer
rättfärdig kasta första stenen.
Under tiden skall jag utforska en demokrati i undergång.
Första maj känns väldigt avlägset. Sådär hundra år.
