Vi befinner oss i en jättelik backlash för jämställdheten
Sverige må internationellt vara ett av världens mest jämställda länder.
Ändå diskrimineras det ena könet fortfarande på punkt efter punkt:
Lönemässigt, till stor del eftersom arbetarklassen mer och mer kommit att bestå av kvinnor.
I hemmet. Kvinnor tar de facto fortfarande statistiskt störst ansvar för städning och barn. På arbetsmarknaden, från när det gäller förhållanden i stort, möjligheter att bli chef och få jobbskador godkända.
Inom näringslivet och politiken, där männen fortsätter att dominera.
Ytterst dessutom genom att riskera att utsättas för misshandel och sexuella övegrepp.
Frågan lyder alltså: Hur står det generellt till med medvetenheten på området bland landets unga?
Fröken Sverige som nyligen genomfördes gav svar.
Att ställa sig kritisk till är som vanligt det upprörande i att unga tjejer behandlas som kor på boskapsauktion i tävlingen.
Men det är numera så känt att det känns kärringaktigt att rasa emot.
Ett större problem och en verkligt avslöjande indikator var istället en intervju med de tio kandidaterna som publicerades i Expressen samma dag som finalen ägde rum, nämligen förrförra lördagen.
Här följer ett axplock:
”Ordet feminist har kommit att betyda att man vill utrota alla killar från jordens yta. Och det vill inte jag”, säger exempelvis Therese Selander, 19, också titulerad Fröken Härjedalen.
”Visst vill man ha jämlikhet men man vill ju inte gå så långt att man slutar raka benen”, anser Malin Olsson, 18, även kallad Fröken Dalarna som också vann tävlingen och i dag bär titeln Fröken Sverige.
Vidare tycker Anna Hjelm alias Fröken Småland, 24, att:
”Jag är inte feminist. Jag accepterar att det är som det är. Män tjänar mer och så har det alltid varit, men det är inget jag orkar bry mig om”.
”Jag vet inte om jag kan kalla mig för feminist. Sen ska man inte bortse ifrån att karlar är bättre på vissa saker”.
Det anser å sin sida Kristin ”Titti” Olsson, 22, som också kallas Fröken Hälsingland.
På frågan ”Varför är så få av kandidaterna feminister?” svarar 19-åriga Katrin Martén-Fröken Norrbotten:
”Jag kan inte ens säga vad ordet betyder. Kanske är det att man tycker att det är ojämlikt i samhället och det tycker inte jag”.
Sammantaget är det alltså bara att konstatera att det råder stor diskrepans mellan sex av tio kandidaters inställning och hur det verkligen ser ut när det gäller jämställdhet.
Det går inte bara att skylla på det svåra i att upptäcka könsstrukturella orättvisor för kvinnor i den åldern.
Glappet och antalet som serverar Gumman-i-Månen-svar är alldeles för stort, dock inte att sätta upp på de enskilda individerna (tjejernas) konto.
Någonting har istället gått snett när det gäller attityder till könsorättvisor förorsakat på ett strukturellt plan.
En faktor verkar vara brist på kunskap om basal kvinnohistoria (läs fundamentala fakta när det gäller demokrati som bör ingår i grundskoleundervisningen).
En annan påverkande faktor är hela den könsrollskonserverande för att inte säga reaktionära populärkultur som i dag omger unga.
Sannolikt påverkar de två varandra. Tjejer och killar får svårt att ta till sig den kunskap som finns till följd av att den starkt förnekas i hela vår kultur.
Svaret på frågan hur det står till med kvinnokampen år 2001 att döma av Fröken Sverige och också morgondagens lyder alltså: Inget vidare.
Vi befinner oss i en jättelik backlash för jämställdheten. Boven är framförallt oerhört aggressivt arbetande marknadskrafter som har som affärsidé att skilja könen från varandra.
Det kommer vi tyvärr att få betala ett dyrt pris decennier framöver, vi kvinnor accelererande alienerade på Venus och männen allt mer olyckliga på Mars.
