Vi måste diskutera hur den svenska polisen arbetar

Debatten om kravallerna på toppmötet i Göteborg fortsatte i veckan som var. Den utredning som dragits igång, där Ingvar Carlsson och Ulf Adelsson ingår, garanterar att diskussionen kommer att fortsätta ytterligare under lång tid.

Det är en nyttig diskussion. Men det är angeläget att vi diskuterar rätt sak. Jag anser att vi huvudsakligen bör diskutera polisernas arbetssätt. Det handlar inte främst om att vissa poliser betedde sig på ett oacceptabelt sätt utan att deras strategi och planering utsatte både allmänhet, poliser och fredliga demonstranter för stora risker. Ansvaret för detta måste tas av polisen. Vi avsätter årligen stora belopp för att de ska upprätthålla ordningen i Sverige. Det finns ingen som bättre skulle kunna bedöma vad som skulle hända i Göteborg. Det finns ingen som hade bättre metoder för att stoppa det. Det betyder inte att det är ett lätt uppdrag. Polisen har noga påpekat att i Nice blev det stora konflikter, trots att de hade många fler poliser.

Men polisledningen måste ha gjort felbedömningar när de bedömde vad som skulle göras i Göteborg och hur det skulle göras. Det gjorde att de poliser som fanns där hamnade i orimliga situationer. För när vi får se bilder på att polisen börjar kasta tillbaka gatstenar och skjuta demonstranter så är det inget annat än ett misslyckande. Det kan aldrig polisen prata bort. Det vittnar om hur hotfull situationen upplevdes av de ditkommenderade poliserna. Det är uppenbart att polisen inte hade rätt metoder och vapen för att hantera situationen.

Det som jag tycker är mest bekymmersamt är den förtroendeklyfta som verkar ha uppkommit mellan demonstranter och poliser. Många av de fredliga demonstranter som var med, har idag förlorat förtroendet för polisen. På samma vis så verkar många av de poliser som var med, se alla demonstranter som presumtiva terrorister. Det är sådana känslor som skapar en grogrund för ett stöd till terrorister. Precis ett sådant stöd som terroristerna faktiskt hade i vissa grupper i början av 70-talet i Tyskland och Italien, men som dessa aldrig varit i närheten av att ha i Sverige. Polisen verkar i Göteborg ha tillämpat samma metod som man med viss framgång har använt på fotbollshuliganer.

I Göteborg verkade de sy in vilka som helst i demonstrationerna, oberoende av om de gjort något eller ej. In åkte fredliga ungdomar, sextioåriga tanter och i viss utsträckning maskerade ligister. Men antagligen var den senare gruppen betydligt skickligare på att hålla sig undan polisen,

Eftersom man inte hade bevis på att de intagna hade gjort något måste de, som rimligt är, släppas efter sex timmar. De som ville kunde därefter fortsätta att demonstrera. På fotbollsmatcher är väl denna strategi inte så dum. När de blir släppta är matchen över och alla har åkt hem. I Göteborg fungerade den däremot inte.

Polisen måste noga tänka igenom sitt arbetssätt och sina metoder inför framtida demonstrationer, som säkerligen kan bli stökigare än före Göteborg. Man måste rikta in sig på de som verkligen vill bråka och inte slå blint mot alla som demonstrerar.

Man måste ha kraftfulla metoder att ta till i dessa lägen, som inte gör att poliserna själva blir rädda och desperata. För sådana känslor leder till mer våld, inte mindre.

Det som gör mig bekymrad är att polisen inte alls ger uttryck för någon självkritik. De verkar anse att deras insats i Göteborg var lyckad.

Denna inställning skrämmer mig eftersom den vittnar om att polisen inte är intresserad av att lära något av det inträffade och att förtroendeklyftan mellan demonstranter och polis kan bli ännu större i framtiden.