Fakk alla – teater om kriminella kvinnors liv

De är unga, högpresterande och samtidigt djupt involverade i kriminella nätverk. Ulf Stenberg och Emil Rosén Adstens senaste pjäs om gängkriminalitet fokuserar på unga tjejer. Regiduon har i flera år träffat kvinnor i kriminella miljöer och "Fakk alla" – ett samarbete mellan teater Fryshuset och Dramaten – bygger på två av tjejernas berättelser.

– En av kvinnorna har vi känt sedan hon var jätteung, hon var ett barn då. Nu är hon en vuxen kvinna och flerbarnsmamma med både yrkeskarriär och politisk karriär. Vi har alltid undrat när vi ska berätta den här historien, säger Ulf Stenberg.

Han och Emil Rosén Adsten har i 14 års tid arbetat med ungdomar i destruktiva miljöer genom dokumentärt baserade föreställningar. "Fakk alla" är den sista pjäsen i en trilogi, där "Klipp han" och "Bye, bye bror" redan har tagit upp gängskjutningar och svårigheterna med att lämna det kriminella livet.

– Nu har vi också sett att tjejerna verkligen flyttar fram sina positioner i de här miljöerna och att deras närvaro ökar. Så det kändes som att vi måste göra det här.

Monologen i "Fakk alla" framförs av scendebuterande Sofia Karemyr. Hon beskriver huvudpersonen som "skitsmart och högpresterande" – det är en tjej som kunde allt i skolan, som har lätt att anpassa sig till sociala miljöer och nya situationer.

– Ända sedan barnsben har hon haft lätt för sig men har inte fångats upp. Istället hamnade hon i fel sammanhang när hon var yngre och så har det gått åt fel håll, säger Sofia Karemyr, som har tänkt mycket på hur hon ska göra tjejerna rättvisa.

En gemensam känsla hon ser hos många av dem är frustration, över att inte bli sedda och att inte tas på allvar, varken i skolan eller i kriminella miljöer. En video i föreställningen skildrar en förhörsscen där den då 15-åriga tjejen erkänner sina brott. Men poliserna tror henne inte.

– Till slut blir hon frustrerad och säger ”ser ni inte vad jag är kapabel till”. När tjejerna kom och tittade på repetitionen tyckte de att det var starkt, säger Sofia Karemyr.

För Ulf Stenberg har det varit extra svårt att mejsla fram berättelsen i denna pjäs, eftersom problematiken kring kvinnornas liv är så komplex.

– När de berättar sina historier känner man ”jag hade också gjort sådär”. Det är helt rationella val. Men det är svårt att förstå om man bara får höra en procent av deras historia.

Samhället har inte heller hängt med i utvecklingen och tjejernas roll missförstås ofta, hävdar Ulf Stenberg. Han berättar om en skola där ett bråk mellan tjejer nyligen ledde till grov misshandel. Men det tog inte slut där: de inblandade hade nämligen kopplingar till olika kriminella nätverk.

– Polisen såg det som ett skolbråk men problemet är att det blir konsekvenser på grund av att tjejerna tillhör nätverken. De är brickor i samma spel och polisen tog inte det på allvar förrän det tyvärr blev ganska illa i den konflikten.

Förebyggande och efterföljande insatserna är gravt underdimensionerade, enligt Ulf Stenberg, vilket gör det väldigt svårt för tjejerna att ta sig ur situationen.

– De hamnar på skyddade boenden och tjejjourer – och det är jävligt viktigt att sådana finns – men de är inte gjorda för den här problematiken.

Han hävdar att kvinnor i kriminella miljöer är extra sårbara. Alla tjejer de har mött har till exempel varit med om sexuella övergrepp. Men i eftervården missar man ofta att de samtidigt är förövare, enligt Ulf Stenberg. Han och Emil Rosén Adsten har länge sagt om de kriminella killarna att de är förövare men i första ledet offer. Här är problematiken den motsatta.

– Man har en sådan otrolig motvilja mot att se män som offer. Men sanningen ligger mitt emellan – tjejer och killar är både offer och förövare och man måste jobba med båda delarna.

Stigmat är också större för tjejer som är före detta kriminella. De som lyckas lämna kriminaliteten skaffar därför ofta utbildning, karriär och blir hängivna föräldrar.

Bland män kan det däremot nästan ge status att vara en gammal buse som sedan har blivit snäll, enligt Ulf Stenberg.

– I kvinnliga miljöer är det absolut inte så, och de får svara på ”vem tog hand om dina barn när du satt på kåken”. Inga av männen vi har pratat med har fått den frågan.