Filmrecension: BB-förväxling i Almodóvars nya

Penelope Cruz spelar Janis, en kvinna – inte alls på gränsen till nervsammanbrott, tvärtom faktiskt – som blir gravid efter en passionerad affär och bestämmer sig för att ta hand om barnet själv.

På BB möter Janis en yngre kvinna, Ana (Milena Smit), som också är ensam och ska föda barn. Situationen skapar ett särskilt band mellan kvinnorna. Sedan förväxlas deras bebisar.

Pedro Almodóvars förra film, "Smärta och ära", är en av hans mest personliga. Den handlar om en åldrande, ärrad regissör, spelad av Antonio Banderas i högform och har en bakåtblickande, sorgsen ton.

Med "Parallella mödrar" är Almodóvar tillbaka i mer välkända tematiska hjulspår: kvinnligt fokus och moderskap – i flera generationer.

Nu är detta i grunden ingen fars men Almodóvar berättar ändå sin historia med lätt och rapp hand. I en annan typ av film (kanske en mer blödig, amerikansk?) hade storyn kunnat fastna i melodramatiska slukhål.

Egentligen är det inte babyförväxlingsdramatiken som står högst upp på Almodóvars filmiska agenda; han vill föra upp till ytan vad som skedde under och efter det spanska inbördeskriget (1936 – 1939) då Franco kom till makten. Mer specifikt fokusera på de massgravar som fortfarande ligger oöppnade, som obearbetade trauman för en befolkning som med den så kallade amnestilagen 1977 beordrades att gå vidare och inte blicka bakåt.

Pedro Almodóvar har i rollen som exekutiv producent tagit upp ämnet förut, i dokumentären "The silence of others" (2018). Nu låter han den fiktiva Janis drivas av viljan att ta reda på vad som egentligen hände med sin farfars far, som mördades under Francos regim och misstänks ligga i en massgrav i hennes hemby.

Förträngning brukar sällan vara den bästa medicinen. Vare sig det gäller historiska brott eller nutida, bebisrelaterade, tycks Almodóvar vilja säga.

På det sättet är detta en typisk historia signerad den spanske arthouse-giganten, som alltid blandar det personliga med det politiska. Utan att riktigt komma upp i samma klass som "Smärta och ära" bär den här filmen också på en fin melankoli. Den är ett slags sorgesång över det förgångna samtidigt som den är full av optimism inför framtiden.