Filmrecension: Ovillig huvudperson berättar

Joyce Carol Oates är en ovillig intervjuperson. Stig Björkman gör en poäng av att inleda sin film med att berätta hur länge han har tjatat på henne att ställa upp.

Trots sitt enorma författarskap och de ständiga Nobelprisspekulationerna har Joyce Carol Oates aldrig sökt kändisskapet utan hållit fram sina böcker som skydd från rampljuset.

"Vill du träffa mig finns jag i mina böcker", är ett av hennes citat, som flimrar förbi på vita duken i början.

Men nu släpper hon in Stig Björkman. Den svenska filmbranschens ständige mångsysslare kallar själv sitt alster för en porträttfilm. Det sätter tonen, för här kommer inga stora avslöjanden. Det är rätt anspråkslöst.

För dem som har följt Joyce Carol Oates författarskap är det förstås ingen nyhet varför hon skrev boken "Mörkt vatten" om Kennedyklanen eller vad i Marilyn Monroes livshistoria som gav henne bränsle till "Blonde".

Men visst finns det mycket att berätta. Björkman gräver i vad det är i Joyce Carol Oates egna erfarenheter och arv från släkten som ligger bakom hennes fascination för ämnen som blev till storsäljande böcker.

Björkman får hennes förtroende och kommer den firade författaren nära. Kanske lite för nära. Det saknas motfrågor, lite tuggmotstånd. Även de mest upphöjda av människor behöver få sina motiv ifrågasatta.

Joyce Carol Oates framgångsrecept att gå in i huvudet på verkliga personer och skildra dem i skönlitterär form är inte okontroversiellt. Filmen hade tjänat på att Björkman lade mer tid på att problematisera det.

De finaste stunderna i filmen härrör inte från någon intervju. Det är de privata ögonblicken där den numera lite spröda författaren rör sig i och kring hemmet i Princeton tillsammans med sin man (som sedan dess avlidit). Som vilket gammalt intellektuellt akademikerpar som helst.