"Godard hade en oerhörd betydelse"

Jean-Luc Godard har avlidit vid 91 års ålder. Regissören och filmkritikern Stig Björkman, som träffade sin franske kollega vid flera tillfällen, säger till TT att Godards insatser för filmkonsten inte kan överskattas.

– Han har haft en oerhörd betydelse för filmkonsten över huvud taget, inte bara som en ledande gestalt för det som kallades för den nya vågen. Genom sin väldigt omväxlande filmverksamhet har han påverkat filmuttrycken på alla tänkbara sätt.

TT: Har du själv någon favorit?

– Jag har många favoriter när det gäller Jean-Luc Godard. Inte minst hans debutfilm “Till sista andetaget”. Den var ju häpnadsväckande på så många sätt. Det finns vissa filmkonstnärer, som Roberto Rossellini och andra genier, och han tillhör dem. Med den filmen säger han till oss att "från och med nu är det tillåtet att göra film även på det här sättet".

Jan Holmberg håller med om att Godards sätt att göra film var nyskapande, men även föränderligt i sig självt.

– Det har sagts om Godard att han skulle uppfinna filmen på nytt för varje ny film han gjorde, det tycker jag är en bra beskrivning. För även om hans 60-talsfilmer är de mest kända är hans videoverk från 80-talet eller en av hans allra sista filmer "Adieu au language" också fantastiska. Han slutade aldrig att vara nyfiken, att göra nya saker och tänja filmmediet till den absoluta bristningsgränsen.

Även Jan Holmberg nämner "Till sista andetaget" som ett av filmskaparens mest banbrytande verk.

– Det låter ironiskt nu med tanke på att det är en 91-åring som har dött, men det finns en ungdomlig fräschör i filmen, fast den är så gammal. Man känner att det är någonting helt nytt. Men kan bara föreställa sig hur det var när den kom. Den filmades utomhus i Paris – inte i någon filmateljé och använder grepp som att huvudpersonen pratar direkt in i kameran och tar med åskådaren i filmen.

Dagens Nyheters filmreporter Helena Lindblad säger till TT att det är omöjligt att tänka sig filmhistorien utan Jean-Luc Godard.

– Han var filmhistoria. En gigant och ständig förnyare vars stora klassiker från sextiotalet fortfarande känns lekfullare och modernare än det mesta. En poetisk och politisk fritänkare som aldrig väjde för att vara konträr, som aldrig slutade experimentera men som alltid var obrottsligt trogen sitt medium.