Anders Nilsson: Vi behöver nypa oss i armen i kväll

”Mitt liv som hårdrockare tog slut 1985”, skrev jag i en krönika i vintras när det stod klart att Iron Maiden skulle komma till Sweden Rock. En läsare hörde av sig och skrev att jag inte var värdig att skriva om hårdrock med en sån ”jävla attityd”. Krönikan borde ha skrivits av en riktig festivalräv, ansåg han.

Jag måste säga att jag själv blev upprörd när jag läste min krönika. Den kom till i all hast och hade faktiskt en unken doft av, ja, något i stil med dansbandsrakvatten.

Ändå är jag tillbaka i spalten och hälsar välkommen med första rapporten från buffelhjorden, dammet och basgångarna vid prärien i Norje. För om någon är en festivalräv så är det jag. Jag fick inte med det i krönikan i vintras, men jag pånyttföddes som hårdrockare vid första upplagan av Sweden Rock i Olofström 1992. Sedan har jag varit på i stort sett varenda festival.

Nog tjatat om mig. Jag vill i stället tjata lite om festivaldamm. En festivalräv har inte skabb, men däremot festivaldamm i mängder. Det finns i kläder, hår och näsborrar. Den som inte står ut med lite damm bör hålla sig hemma. Vi som gör det belönas med att njuta av både nya och gamla rockband – plus en och annan langos och kanske en dyr lakritsrem.

I dag är det alltså dags. Iron Maiden kommer till Norje. Det är galet. Det är alldeles fullkomligt galet. Det här är gruppen som sopade banan med alla andra på den tiden när ungdomar delades in hårdrockare och syntare. Troligen behöver vi nypa oss i armen i kväll.