Marken gungar under smitarna

Affären Cahuzac är på ett sätt speciell, men samtidigt också väldigt allmängiltig. Den rör, precis som nästan all skattesmitning, en person från samhällets ekonomiska toppskikt.

Bakom de hemliga kontona är det gott om entreprenörer, näringslivsdirektörer, konsulter och bonusmottagare i finansindustrin. Det verkar finnas en förfärande ofta förekommande föreställning i dessa kretsar att de kan leva efter sina egna skattelagar.

Banker, advokater, revisionsfirmor och skattekonsulter ställer beredvilligt upp för världens ekonomiska överklass. Men nu börjar marken gunga under dem. En räcka händelser på senare tid vittnar om att kampen mot skattebrotten äntligen förts högt upp på agendan.

EU:s finansministrar beslutade nyligen att information om bankkonton inom EU ska lämnas ut fritt mellan medlemsländerna. Kampen mot skattesmitningen kommer att fortsätta på G 7- och G 20-mötena senare i år. Vårt budskap till de som försöker smita från skatter är detta: platser som ni kan gömma er på blir färre och färre, sa Storbritanniens finansminister Georg Osborne (som själv har en del att städa upp på Storbritanniens bakgård, bl a landets nära band till välkända skattesmitarområde i Västindien).

Det är inget att hymla om att den främsta drivkraften bakom finansministrarnas nymornade intresse att ta itu med dessa frågor är ett snävt självintresse. Skatteflykten handlar om miljardbelopp. I en tid då de offentliga finanserna är mer ansträngda än någonsin tolereras inte längre sådana läckage.

Tonen från regeringarna har blivit tuffare. Schweiziska banker tvingades ge upp sin banksekretess sedan USA ställt ultimatum: Informera oss om amerikanska medborgares konton i Schweiz annars får ni inte lägre göra affärer i USA.

Anders Borg pratar många gånger tufft om banker och skattesmitning. Men med de konkreta åtgärderna har han varit mer sparsam. Inte heller den socialdemokratiska oppositionen verkar särskilt intresserad av frågorna.

Nolltolerans mot skattesmitning vore väl ett bra vallöfte.