Nu krävs politiskt mod
Innan denna kris hade massarbetslösheten varit bortsopad sedan andra världskriget. Men under 1970-talets stagflationsekonomi, steg inflationen samtidigt som arbetslösheten började öka.
Det som var gemensamt, och som påminner om dagens situation, är att kriserna utmanade de rådande ekonomiska sanningarna. Doktrinerna under 1920-talet bidrog till 1930-talets kris. Arbetslösheten skulle enligt dessa mötas med sänkta löner och guldmyntfoten skulle bibehållas till vilket pris som helst. Detta synsätt blev utmanat av Keynes och av ekonomerna i Stockholmsskolan.
De keynesianska modellerna överlevde dock inte mötet med 1970-talets ekonomiska verklighet. Land efter land övergav en politik som prioriterade hög sysselsättning. Under tidigt 1990-tal genomgick även Sverige en smärtsam process för att få ned inflationen på bekostnad av att arbetslösheten långsiktigt blev betydligt högre.
Nu står vi återigen inför ett vägval. Allt fler inser att de medel den ekonomiska politiken har till sitt förfogande inte kommer räcka till för att vrida västvärlden ur krisens järngrepp. Centralbankernas räntor är redan rekordlåga. Allt pekar mot att åtstramningspolitiken kommer driva de hårdast drabbade länderna in i en ännu djupare kris. Samtidigt bygger en mer expansiv ekonomisk politik på att någon vill ställa upp på att ge dessa länder ytterligare krediter till en rimlig räntenivå.
Lärdomarna från 1900-talets kriser visar att den politiska kraft som först är med och formulerar detta svar kommer att dominera. Svaret på 1930-talskrisen formulerades först av den politiska vänstern.
Svaret på 1970-talets kris gav på samma sätt den politiska högern en skjuts framåt. Den svenska ekonomiska debatten är på väg mot en omorientering. Allt fler ifrågasätter både målen för penningpolitiken och finanspolitiken.
Men det kommer krävas politiskt mod för att frångå det tänkande som hittills dominerat. Den politiska kraft som först vågar göra det och som dessutom hittar svar som upplevs fungera kommer att bli minst lika dominerande som vänstern under efterkrigstiden och högern under 1980- och 1990-talet.
