Äldreomsorgen efter coronan
Ett intressant debattinlägg i gårdagens DN sätter fingret på vad som bör göras. Det är Tobias Baudin, Kommunal, Anders Henriksson, socialdemokrat från Kalmar och Katrin Stjernfeldt Jammeh, dito i Malmö, som bland annat betonar behovet av en ökad kontinuitet i vården, framförallt med fler som har en riktig anställning. Färre ”timmisar”!
Därtill lägger de ökad kompetens och utbildning, professionalitet och digitalisering. Slutligen, betydligt mindre tekniskt, är deras förslag på ökad frihet på boendena:
”Vi vill se en satsning för fler aktiviteter – matlagningskvällar, konserter och friluftsaktiviteter – genom till exempel pensionärsorganisationer och studieförbund.”
Det intressanta med inlägget är att de inte bara piper om mer pengar mer pengar mer pengar. Det krävs förvisso också. Men deras punkter andas mer insikt om att det som framförallt måste till, det är en fortsatt moderniserad organisation.
Vad äldreomsorgen handlar om är att det som förr sköttes av det civila samhället idag blivit professionaliserat och industrialiserat. Det vi har idag är resultatet av en lång process. Många av oss minns fortfarande att äldre svor en helig ed att ”på fattigstugan kommer jag aldrig att sätta mig”.
Då var tanken att hamna på inrättning på äldre dagar ett skräckperspektiv. Dålig mat, smuts och elände. I så fall var det bättre att vara hemma. Eller gå i sjön.
Debattörerna skriver insiktsfullt hur det blivit istället:
”Äldreomsorgen är en komplex verksamhet som innehåller hela bredden från lättare stöd i vardagen och en social kontakt till avancerade vårdinsatser i livets slutskede. Den har utvecklats från den gamla långvården till att vara en verksamhet som ger stöd, omsorg och vård i hemmet. Det ställer högre krav på såväl kompetens som flexibilitet.”
Vi kan konstatera att äldreomsorgen blivit så populär att den - precis som sjukvården - måste ransoneras.
”Vi kan konstatera att äldreomsorgen blivit så populär att den - precis som sjukvården - måste ransoneras.”Stig-Björn Ljunggren
Coronakrisen har dock visat att det finns en hel del kvar att göra. Ett sidospår är sannolikt att gräla om privat eller offentligt. Det har exempelvis påståtts att den höga dödligheten på äldreboenden orsakats av privatiseringarna.
Faktum är att det vet vi inte. Det finns snarare tecken på att de privata aktörerna klarat sig bättre än de kommunala. Kanske är problemet snarare personalens anställningsformer. Är det utbildningsnivå? Arbetsledning? Tillfälligheter?
Eller kanske är det inte ens arbetsplatsen som spökar, utan kollektivtrafiken?
Vi vet inte än, helt enkelt. Framförallt därför att coronadramat ännu inte är över.
Allt detta kommer vi så småningom att få klarhet i. Det är en av de frågor som bör prioriteras när vi får en ”haverikommission” som i god tid innan valet bör undersöka hur det är med denna sak.
Väljarna kommer att vilja ha besked. Dels om vad som gått fel, och vad som fungerat bra. Dels vad som kan och bör göras!
